Baku. Jag vet att det har varit en del gnällande över att det bara är män ute på stan här. Jag ber om ursäkt för denna kverulans och lovar att skriva mer positivt hädanefter. Många av killarna är ju faktiskt rätt cute och jag önskar att fler i Sverige kunde ta efter modet här. De har alla tighta snärta byxor, ofta i svart tyg snarare än ”rockiga” ryss-jeans. Till det har de tighta randiga t-shirts och mycket trevliga beatlesfrillor. De går ofta arm i arm och tittar inte åt vårt håll eftersom vi enligt dem har kärringkläder och infantila diadem samt lila hår. De kanske garvar åt oss, ”Lol, är det Europas hovnarr som just gick förbi eller ser alla så där idiotiska ut?”.
Så bry er inte om mina förra inlägg om sinnesförvirring, jag älskar visst den här staden. Igår gick vi omkring för att leta efter lämpliga kläder till en fest vi är bjudna till. Jag lyckades inte köpa något plagg, däremot köpte jag en tjusig tofs och ett fejk Chaneldiadem. Är supernöjd! Åh vad jag älskar Baku. Här är både cigg och fejk-Chanel billigt. Är inte helt tillfreds med det inhemska budgetvinet, men å andra sidan gör de utmärkt öl (Xirdalán). Linssoppan är billig och god och kryddas med citron.
Idag besökte vi den skandinaviska institutionen på Azerbajdzjans universitet. Vi pratade med Erik Juriks som är norsklärare och kom in på Baku som stad och fenomen. Det är svårt att inte låta bli att definiera den här staden utan att använda uttryck som rör framtiden. Det är som att Baku inte vill vara nu; identiteten ligger i processen, i skapandet, i framtiden. Baku är Baku om tio år. Så säger folk på stan, så skriver de i tidningarna, så marknadsför de sitt land. Så vad är Baku nu? En kosmopolitisk stad i förändring? En nyrik industristad? En forna Sovjetrepublik? Och vad kommer ha hänt om tio år?
Det blåser i Baku. När vi var påväg tillbaka blev vi attackerade av en polishatt som hade flugit av en konstapel som stod och fick sina skor putsade av en gatuskomakare. Hatten rullade längs med gatan och någon sprang efter för att hämta den. Vindarna kommer både från öst och väst, nord och syd. Och det blåser både uppifrån och nerifrån.
Klassisk irländsk bar och absolut ingen i vår ålder. När tar gubbarna slut? Som vanligt tystnar hela lokalen när vi kliver in. Alla gapar. Man skulle kunna trycka in en kattass mellan läpparna, så stort gapar de. Har de inget manligt sällskap? gapar munnarna. En ung servitör går fram och frågar på ryska vad vi vill ha. Två stora starka jävla bärsjävlar är vad vi vill ha. Han noterar det och vi börjar prata lite, han ser ut som en violinist eller konståkare. Det är något klassiskt över honom, fast för rysk för Botticelli. Han frågar tusen frågor irad och han fascineras över vår härkomst. Visst är Stockholm huvudstaden? Snart är han tvungen att återgå till sitt arbete och trippar iväg på sina lätta ballerinaben för att passa upp två herrar bakom oss som utstrålar makt och ovilja. Är servitören dansör? Efter någon minut kommer en till, lite äldre servitör fram och säger att han har hört att vi är från Sverige. Välkommen, säger han. Snart verkar hela baren vara medveten om att det sitter ett par ”svenska damer” alldeles för sig själva och dricker pilsner.
Statyn som sträcker sig högre än moskén ska alltså symbolisera den sovjetiska kvinnans frigörelse från religiösa bojor, men vad konstnären bakom statyn inte har fattat är att den har begått exakt samma misstag som det den kan antas försöka motsätta sig. Det är till exempel omöjligt att fota statyn utan att statyns gigantiska och välsvarvade bröst – som uppenbarar sig när hon tar av sig slöjan – kommer i vägen för statyns ansikte. Vill man fota ur annat än grodperspektiv måste man ställa sig mitt i motorvägen där femton tusen bilar blint kör fram och tillbaka, med ratten till endast för att tuta (det går helt enkelt inte!).
Självklart hade jag ju bara tagit fel på tiden – jag hade helt enkelt stigit upp några timmar innan vi normalt gör det. Varken barberaren under oss eller krögaren intill har öppnat än så jag passar på att återskapa gårdagen. Jag minns Mugammar med guldtänder som frågade om våra namn, ”ooo”-ade vid svaren och frågade om han fick bjuda på en drink. Jag minns promenaden bort från stadskärnan. Man behöver inte gå långt för att få perspektiv; femton minuter bort finns inga Dior-butiker eller fontäner. Fast i vilken stad finns det det? Husen är törstiga som russin och har fått så dålig hållning att de inte kan göra annat än stirra ner i marken. Det dammar från det lyxiga och nyrenoverade Safirhotellet som sträcker ut sin skugga över kvarteret. Kanske är det där alla rika musikexportörer ska bo om en vecka? Eller kanske på Hilton. Trottoarerna bevandrades inte bara av oss, en hel del randiga katter promenerade i vårt sällskap. Kameran låg och dallrade envist i min väska men jag hade ingen lust att göra den en tjänst och ta fram den. En gubbe tittade ut ur sin kiosk, en gumma satt på en stol och sålde fyra fiskar. Vi passerade en kareokebar. Det var långt från den första kareokebaren vi sett här. Vi konstaterade att de gillar kareokebarer. Vid en liten korsning stod en ryss och skällde ut sin unge efter noter och jag passade på att fråga henne var närmsta bazar låg. Hon förklarade och pekade. Vi följde hennes anvisningar men hittade den ändå inte.
