Illustration: Marlena Lampinen
Feministernas hängivna driftkuckun – ”jämställdisterna” – har gjort det igen! De har ledsagat mig genom mörkret och nu ser jag ljuset. Det finns nämligen hopp om att de kan gå några ärenden för den feministiska debatten.
”Jämställdisterna” arbetar aktivt för att försöka genomskåda det matriarkala samhället, med den liberala utgångspunkten att strukturer i samhället inte påverkar individens fria förnuft. Det som de främst trycker på är att feminismen, som ett slags manshatande ideologisk kraft, idag har fått en regerande ställning som stiftar lagar för att mer eller mindre utplåna män.
I praktiken betyder den här granskningen snarare att ”jämställdisterna” – eller fuck it, nyliberalisterna heter de ju egentligen – intar ett slags manlig motposition gentemot feminismen, med utgångspunkt att feminismen bara strävar efter att ersätta vårt annars könsneutrala samhälle mot matriarkatet. På så vis blir ”jämställdisterna” den manliga kvävda rösten som bromsar ner detta omvälvande kvinnotåg. Med andra ord får det oss att tro att feminismen är en ”kvinnofråga” som aktivt arbetar för att symboliskt utplåna män (jämför till exempel The Symbolic Annihilation of Women by the Mass Media av Gaye Tuchman) – något som många feminister idag inte skriver under på.
Bland annat tar de upp saker som att krigsrapportering symboliskt utplånar män, eftersom man ofta rapporterar om hur många civila som dött och då bara räknar upp hur många av dessa civila som varit kvinnor och barn. Trots att de på ytan trycker på frågor som är intressanta för en feminist, är det ingen av nyliberalisterna som verkar intresserade av att trycka på bakomliggande faktorer som delvis klumpar ihop kvinnor med omyndiga. Symbolisk utplåning av kvinnor, där civila är myndiga personer och resten är kvinnor och barn, intresserar dem därmed inte. Däremot aktualiserar de ju frågan igen, och det är ju bra.
För det här är något som i alla fall min falang av feminism (socialistisk eller queer) ständigt försöker arbeta emot. Patriarkatet är inte bra för någon förutom för de som följer spelets riktlinjer om vilka egenskaper en person med makt ”bör” ha. Män som inte följer dessa riktlinjer, medvetet eller ej, får leva med risken att bli hånade, symboliskt utplånade och maktlösa. Det är inte bara kvinnor som växer upp i ett könsbesatt samhälle, män har inte heller en chans att utveckla en personlighet oberoende av ”könstillhörigheten”. Detta är en av feminismens viktigaste teser: att samhället inte är könsneutralt, men det var desto mindre könsneutralt innan ”feministerna kom och ställde till det”. Den här tesen förs inte bara inom genusvetenskapen utan förs också framgångsrikt inom sociologin, filosofin, medievetenskapen, kulturvetenskapen, lingvistiken och på kafféer, krogar, ute på stan, i bloggar, i diskussionsforum och så vidare. Framgångsrikt för att det ständigt kommer ny forskning som pekar på just detta faktum.
”Varför ska kvinnor tjata om genusperspektivet hela tiden?” skrev nyligen Leif Brook på twitter. Ja, varför ska kvinnor tjata om genusperspektivet hela tiden? Det var ju neutralt och bra innan feministerna började hålla på att tjafsa, eller hur? Men om ”jämställdisterna” bara tog ett djupt andetag skulle de absolut kunna göra en värdefull röst i vårt könsbesatta samhälle. De skulle aktivt kunna ifrågasätta varför män diskrimineras i frågor om föräldraledighet (och sluta säga att det är feministeras fel), varför det ”skojigaste som finns” är män i nätstrumpbyxor och läppstift eller varför män inte kan ta på sig kjolen fastän kvinnorna tog på sig byxan för länge sedan. De skulle kunna synliggöra att könsmaktsordningen drabbar alla.
Hur som helst var min tanke med den här texten att komma med några hoppfulla reflektioner om ”jämställdisterna”, nämligen – till vad kan de stå till tjänst? I nuläget är de ju lite på kartan och får ju faktiskt en del medialt utrymme. Att genusfrågor förs i media är ju önskvärt – men för att frågan ska kunna drivas i våra sensationsstyrda medier krävs ju sensationella utlåtanden. Gång på gång gör ”jämställdisterna” dessa högst sensationella utlåtanden som säljer tidningsexemplar och genererar tittarsiffror och dyra reklamannonser. ”Jämställdisterna” fungerar här som våra nästintill exotiska och kritiska narr; feministernas hängivna driftkuckun. Med andra ord: de påminner oss ständigt om att man måste vara idiot för att inte förstå.
