Pulsklockan

Han var verkligen mannen som satte pulsklockan på ringning och väckte mig – till att börja med slängde han utan förvarning min almanacka. Mitt liv innan vårt förhållande gick liksom enligt praxis då; inkört och vanemässigt, utan några vidare tankar på mer andliga ting. Jag reflekterade sällan över saker, när jag promenerade såg jag enbart på mina fötter och tänkte ”höger, vänster, höger, vänster”. Han var den som förde mina tankar längre och djupare och vi diskuterade ofta, och länge, själens subjektiva bas. Han berättade att något kan vara moraliskt rätt eller fel och kunde sitta timtals och gestikulera med händerna. Upp och ner och till höger och vänster gick armarna medan hans fingrar spretade åt alla håll. Efter sexton dagar, inte för att jag räknar, lämnade han mig ensam utan ett endaste ord. Efter ytterligare femton dagar var jag åter tillbaka till mitt schematiserade, i detalj planerade liv. Vi hann aldrig ha sex, så förhållandet efterlämnade bara känslan av ett coitus interruptus. Arbeta oförtröttligt för att sedan ohyggligt rasa myrstacken – byggandet var väl det väsentliga. Det var verkligen allt annat än fråga om olust, ovilja eller okunskap. Vi hann väl helt enkelt inte komma till kritan någon gång. Nästan varje dag träffades vi och klädde planlöst av varandra. Jag glömde ju såklart säga att jag älskade honom. Jag vet inte hur jag bara kunde glömma. Hur kan man inte komma ihåg det? Jag hade väl tappat all struktur. Allt var en enda röra. Jag var så schemalös. Så slarvig plötsligt. Borttappad och… Bökig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: