Månadsarkiv: juni 2010

Jag håller på att utforska vad jag vill och jag kommer alltid vilja ha det så

Annonser

15 juni, tisdag

En sak som verkligen berör mig är tanken på att livet fortsätter i Stepanstminda. Där sitter David, han som skjutsade upp oss till Tsminda Sameba i en beige Lada, hemma med frun och äter pkhali, eller nåt. Han var rätt kaxig; en typisk galen lokalbo som är fullt pålitlig och rolig, snackade hyfsad ryska (så pass hyfsad att jag kände mig riktigt bra), kunde sitt område och tutade på alla gummor och gubbar som gick förbi. Tänk att livet fortsätter som vanligt för honom, även fast jag inte kan bevittna det och säkert inte är i närheten av att föreställa mig hur det är. Det är ju liksom inte alls lika svårt att tänka sig att livet rullar på i Tbilisi, men i det lilla Twin Peakset mitt i hjärtat av Kaukasus… Nu är ju inte Stepanstminda det värsta rövhålet på jorden, vilken fantastisk plats han bor på ändå. Men galet isolerat – hur var det nu, var vägen till Tbilisi avstängd under vinterhalvåret? Lavinrisken är för hög och vägen för dålig. Hur pass klaustrofobisk är känslan av att vara uppvuxen omgiven av snöglaserade berg och dessutom inte kunna komma någonvart om vintern? Mitt i ingenstans! Om man nu kan kalla Kaukasus för ingenstans, det är ju just någonstans i allra högsta grad. Hans syster ägde en restaurang precis vid parkeringsplatsen, vi satt och åt matsäck på hennes uteservering och köpte kaffe och hatjapuri. Vi hade med oss nötter och tomater. Gud vilka tomater. Det var inte en grönsak vid det laget, det var en frukt. En av de godaste frukter jag har ätit. Och ändå har jag fått det från min farfar, att vara skeptisk till tomater överlag. Men jag tror han kan hålla med mig där uppifrån himlen – som ändå är så pass nära där jag var – att det här var en tomat man kan gå med på.

Höga, jättehöga, berg

Det görs inte såna här blixtar i Sverige. Varken lika stora, lila eller frekventa. Och det görs inte likadana galna gubbar som skjutsar en uppför berg. Dels för att det helt enkelt inte görs såna gubbar, och dels för att det inte görs lika höga berg som de eventuella galna gubbarna skulle kunna skjutsa en uppför.

Idag har vi varit i Stepantsminda, som är ett litet Twin Peaks mitt i bergen i nordöstra Georgien. Med sina dryga tusen invånare utgör det ett någorlunda välbesökt turistmål med framförallt ett av Kaukasus högsta berg, Kazbegi, och treenighetskyrkan Tsminda Sameba som mål. Man kan välja att promenera upp för att nå kyrkan, men vi som frivilligt vill utsätta oss lokalbefolkningens galna chaufförer väljer istället att bli skjutsade upp. Det var en skakig liten biltur på typ tio minuter en kvart; en resa som definitivt rörde om i magsäcken. Jag kan verkligen rekommendera det sättet att få igång matsmältningen från den nygräddade lokala hatjapurin som man enligt mig MÅSTE äta innan.

Nu sitter vi inlåsta på hotellrummet eftersom Tbilisi genomgår tidernas största åskväder med blixtar varenda sekund. Det blinkar som ett dansgolv.

Någon annan gång skriver jag om kyssen i Kaukasus

Jag har träffat Tolstoj! Inte den riktige förstås, men nästan. Jag träffade honom i Signaghi, som är en liten Visbyaktig stad i sydöstra Georgien. Han var en konstnär från Moskva med yvigt skägg och med ögon som borrade sig in i ens själ medan han pratade om hur stor Surikov var. Beskriv hans storhet, bad H. Och så stod Ilja, som konstnären hette, och hade en lång monolog om Surikovs färgkännedom, hans unika sätt att uttrycka ljus på och hans fantastiska variation av motiv. Och medan han stod där och rörde sina händer i luften i takt med sina ord och lät sina ögon långsamt vagga ens själ in i något slags meditation (eller så var det bara vinet vi dessutom blev bjudna på) så kunde jag inget annat än känna att jag just då, där, var både vilsen och jordisk och framför allt alldeles för nykter.

Så vi söp vidare.

Dagen efter, i väntan på bussen tillbaka till Tbilisi, satt jag och H och fikade på en liten uteservering. Vi åt det gamla vanliga; valnötsröra inlindad i äggplanta, en tallrik sulguni (fantastisk ost), sallad med tomater och gurka och det inhemska brödet som jag tyvärr inte vet vad det kallas men som ser precis ut som ett leende, eller en liggande halvmåne, eller en surmun om man vill vara neggo. En kattunge slank in i H’s halvöppna väska och la sig tillrätta. Allt var kort sagt ganska trevligt därborta i sydöstra Georgien. I morgon bitti åker vi till Kazbegi och bestiger något berg eller två.

Gryning över Kaukasus

Skyhöga berg som når molnen. Det var gryning och vi åkte flygplan ovanför ett blixtrande Kaukasus. Det måste ha blixtrat en blixt varje sekund, stora gigantiska blixtar som man annars bara ser på Planet Earth. Blixtarna färgade molnen i knallnyanser och gjorde det möjligt att urskilja bergskedjan. I taxin till hotellet spelade chauffören hissmusik på hög volym och sicksackade mellan kolossala vattenpussar på den nydöpta motorvägen vid namn George W. Bush-street.

Idag har vi promenerat runt i Tbilisi och fotat. Det vanligast förekommande motivet är vyer av olika slag, det ter sig rätt naturligt och bekvämt, eftersom det liksom inte är en platt stad som till exempel Stockholm. Det hänger kläder och torkar på linor mellan fönstren, det sticker upp små katedraler här och var, Kartlis Deda vakar över staden med svärdet i ett fast grepp. Hon är gigantisk och är svår att få en bra bild på. Träden över marken bär frukt, i undergångarna säljer gummor frukt och i skuggan äter övriga frukt. Det går inte att förklara varför, men Jag älskar Tbilisi.

Nu ska jag sova någon timme innan vi drar ut igen. Mitt mission för kvällen är att hitta en mystisk skivbutik där jag kan köpa skivor med snyggt omslag på.

Den drunknande Öre

Det är så konstigt att det luktar så förbannat gott om hösten. Förmultning liksom, ”cute”. Hur som helst, hej hej. Jag heter Öre och bor i Stockholm. Jag bor vid Mälaren som är en blandning av gös, gädda, abborre, asp, mört och id (lubb månne? ingen jag har fångat i alla fall). Varför jag skriver här är därför att jag har ett budskap till dig som läser. Jag kan tyvärr inte gå in så djupt på saken här via internet. Det är alldeles för osäkert. Men det är något jag måste varna dig om. Jag är rädd att högre instanser inte vill att den här informationen ska gå ut till allmänheten, och inte är väl det så konstigt. Det rör sig om något förskräckligt. Snälla hör av dig till mig på Aftonbladets chattsida. Jag brukar vara inloggad mellan 17:30 – 01:00, och går under namnet ”Den drunknande”. Där kan vi sedan bestämma tid för träff, så kan vi ses i verkligheten och jag ska berätta vad jag måste varna er alla om.

Er orolige,
Öre

,,,

Varför visste vi inte

Samma öl hade förföljt oss under hela kvällen. Den vickade sig långsamt fram och spillde inte en enda droppe.