Månadsarkiv: oktober 2010

”Stäppens enda rebell” – en svindlande roman av Prochor Pierreovitj

Jag har skrivit en bok i fem volymer som utspelar sig i framtiden. Boken tar sin början år 2051, på den ryska stäppen. Jag beskriver med ganska stor inlevelse i den första volymen hur stäppen är mellantinget mellan öken och savann och beskriver den ensliga känslan av att inte ha en enda krumbukt i sikte. Inte ett träd. Inte en kulle. ”Som ett stilla hav som svalt och ointresserat leder stormen vidare, utan vågor, utan ilska.” lyder en av meningarna. Jag tänker mig att läsaren ska föras med i en svävande resa över slätterna och känna precis det man känner när man är där.

I volym tre visar sig dock en gestalt. Stäppens enda rebell. Det är hjälten i boken, som står och betraktar detta tomma skådespel, och stör den kala och oändliga vyn. I kapitel sjutton viftar personen med sin fot över en inbillad gräns och filosoferar över sina livsval. Personen är en poet, opublicerad och okänd, men i själen en evig skald. En örn flyger i en cirkel med utbredda vingar över hjälten – en av många detaljer och symboler jag är mycket nöjd över. I volym fem möts örnen och hjälten igen, i en oförsonlig kamp om överlevnad som slutar i tragedi.

Länge sove Ari-Up

Igår dog du, Ari-Up. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur viktig du har varit i mitt liv. Du har väglett mig genom motarbetande indiekille-snår, du har pepprat min kreativitet, du har sjungit mig igenom mitt liv från högstadiet till universitetet i S:t Petersburg. När allt har varit vinter, när allt har varit kallt, när jag har varit olycklig eller glad. Du har format min klädsmak, du har satt standard för min vänskapskrets. Du har varit min röda tråd. Det är ingen överdrift, du har varit min röda tråd. Du har till och med lärt mig att sjunga. Du har nog mer eller mindre gestaltat min feminism, eller min feministiska attityd, till saker och ting. Jag tänker sträcka mig så långt och säga att du är skaparen bakom en helt ny feministisk ism.

Jag kommer sakna dig Ari-Up. Jag är så jävla glad att jag hann se dig live i maj 2010. Du var precis som jag anade; rolig, självklar. Det har varit det bästa jag har sett live i hela mitt liv. Och jag klagade, svettig efter spelningen, på att du inte sjöng ”My Whole World”.

Nu ska jag gråta.

Dagens postmoderna outfit!

En frisyr man inte kan beskriva med enbart en förklaring, en nostalgisk second hand-tröja som ska leda tankarna till ett perfekt och lyckligt folkhem som i verkligheten aldrig existerat, ett par svarta tights som taget ur sitt sammanhang kan anses likriktade och icke-normbrytande, ett par fejk-doc-martens som är en ren pastisch på ”77-punk”, ett par röda knästrumpor med hög simulacra-faktor som är en identisk kopia av sig själv utan original och en väska som ansågs vara skräpig förr och är snygg nu.