Månadsarkiv: oktober 2011

Den fula beundraren

Kraków. Jag har så himlans trevliga gäster i mitt hem! De är så rara och snälla. Igår var vi på klubb där det spelades ny musik för hållbar utveckling. Hade Anja varit här hade hon nog fällt en rörd tår över hur fina och vettiga de är i den polska ”musikkretsen”. Kände våldsamma vågor av saknad, tänkte bara på henne. Sen tog vi apbillig taxi till nästa klubb och slängde i oss snabbmat utanför. Vi drack whisky och öl och dansade, musikutbudet där var fruktansvärt ambivalent. Det svängde mellan halvbra house till klassisk sjuttiotalsdisco till typ nåt annat. Technoarmen fick pumpa i luften men huvudsakligen var nog mitt bidrag till dansgolvet en smula ironiskt. Jag fick en beundrare. Han hade inga av de nödvändiga attributen; han var varken snygg eller soft. Varför är det bara fula idioter som stöter på mig? De ba ”hon där, hon ser ut som en typisk sån jag har chans på” –

och så trippar de fram

på sina fula små skor

med ett fåraktigt leende

på sina äckliga läppar

och vanärar mitt känsliga öra

med ett ömkansvärt utlåtande.

Igår när vi satt på en trappa och drack kaffe på ett avslappnat och ledigt sätt kom det fram en fotograf och bad om att få fota oss till ett street fashion-reportage. Yesss vi går hem i Polen!

Annonser

PO(o) eller PiS(s)?

Parlamentsvalet i Polen 2011 är avgjort: premiärminister Donald Tusks parti Medborgarplattformen (PO) vann med 39,6% av rösterna mot Lag och Ordnings (PiS) 30,1%. Lägre skatter, privatiseringar och ”europeisk integrering” mot konservatism, patriotism och katolska värderingar. Hmm… Bara att välja, alltså.

Valdeltagandet? 47,7%

Taggad , , ,

Den hemska morgonen

Kraków. Runt sju på morgonen imorse vaknade jag av att det lät från dörren. Någon fifflade med låset och ryckte i handtaget. Jag rusade upp från sängen och in till hallen för att försvara mitt hem från inbrottstjuvar, men det visade sig att det var min roomie som försökte låsa dörren när hon var på väg ut. Jag gick tillbaka och la mig i sängen med ett hjärta som dunkade så hårt att sängen knarrade. Nu i efterhand tänker jag att min reaktion var ganska oväntad. Tänk om det hade varit en bov? Då hade jag ju stått där i mitt artonhundratalsnattlinne och ba ”tjaa” *sömnig*

Måste ladda ner Home Alone, jag har massor att lära mig. Nu ska jag skriva en hemtenta med följande litteratur: ”Internet society” och ”The Internet and society”…

De fyra anarkisterna

Kraków. Det är tydligen inte helt ovanligt med inbrott i mitt kvarter så min hyresvärd har bett mig att låsa alla dörrar i lägenheten när jag går ut. Jag låser sovrumsdörren och ibland köksdörren. Jag väljer att inte låsa toalettdörren, lite jävla barmhärtighet får man väl ändå ha.

Min polska anarkist svarade på min mailintervju. En av mina frågor var ifall han tänkte bojkotta det kommande valet i Polen. Jag nästan kände hur han fnös när han svarade på frågan. ”Jag är anarkist. Anarkister röstar inte.” Jag kunde inte låta bli att rodna när jag läste hans svar, även fast det var precis det svaret jag hade förväntat mig av honom. Jag brukar ibland kalla mig anarkist, men det är mer något slags grundfilosofi och önskan som jag inte vet hur jag ska använda i praktiken. Jag röstar; men jag är i princip emot parlamentarism. Eftersom jag inte tillhör någon politisk organisation eller anarkistisk förening är min antiparlamentariska filosofi verkningslös och jag gör mer skillnad genom att rösta på ett parti som ifrågasätter hierarkier och ständigt granskar maktförhållanden. Hur som helst svarade han inte på ifall han ville träffa mig över en kaffe eller öl.

Mamma och jag brukar prata om anarkismen ibland. Diskussionerna i sig behöver inte nödvändigtvis ha med parlamentarism, ekonomi och juridik att göra. Jag tror det vi pratar om är mer en grundinställning till livet, till kärleken, till relationer. Tolstoj skrev en gång: anarkismens motsats är anarki.

Jag vet inte. Mitt huvud är en polsk riksdag. Jag borde fokusera på min hemtenta istället. Adieu!

PS. Någon hann före mig och har köpt Anaïs Ninböckerna. Jag kan inte låta bli att bli irriterad. Jag är så labil idag att mina ögon fylldes med tårar när jag upptäckte det färska såret i den gamla bokhyllan mellan Vladimir Nabokov och John O’Hara. Nin! Var är Nin! tänkte jag förtvivlat och stampade otåligt i golvet. En av stammispoeterna tittade frågande på mig. Han hade för övrigt en stor pumpa bredvid sig på golvet, så jag tittade frågande tillbaka. Jag kontrade i alla fall med att köpa Mary Shelleys Frankenstein.

Att promenera i Oświęcim

Oświęcim. Att åka tåg i Polen går ungefär lika snabbt som att spänna fast sniglar under ens fötter och låta dem gå åt en. Det känns nästan som att de övriga vagnarna motvilligt hakar på loket. Rullar hjulen ens där under, eller är de i kroniskt bromsläge? Det gnisslar, bullrar och fläktar lugnande från de öppna dörrarna. Det är en ganska behaglig upplevelse, bortsett från gnisslet. Kupéerna är gamla, den huvudsakliga färgnyansen är brun och röd.

När Isabelle var på besök tog vi tåget till Oświęcim, det polska namnet för Auschwitz. Det vanligaste sättet är att ta bussen dit, då kommer man direkt till det gamla koncentrationslägret. Det går dessutom mycket snabbare, men det visste ju inte vi. Vi hamnade alltså istället på Oświęcims centralstation, som ligger några kilometer bort från lägret.

Vi började vår promenad mot lägret. Det var en så lugn, näst intill död stämning som låg som en rymd över allt vi såg. En tom lyxrestaurang stod fånigt och glodde otåligt på tågstationen medan tågstationen blundande låg och slumrade med öronen på perrongen. Vi passerade övergivna hus, folk som långsamt gick med en barnvagn längs trottoarerna, nästan pedantiskt uppradade kiosker med ledsna fönsterögon. Alkoholbutiker, gräsmattor. Det gick inte att låta bli att tänka tanken: här bodde det folk medan koncentrationslägret var i full gång. Här spred sig lukten av bränt människokött, här gick folk på rad från tåget på väg till sitt öde. Vi frågade folk om vägen, det fanns inga skyltar. Alla svarade lika invant och automatiskt: ”Prosto, w prawo”. Rakt fram, till höger. Prosto, w prawo. Prosto, w prawo.

Till sist kom vi fram till den gamla dödsfabriken. Det var komplicerat att ta in, svårt att förstå. Det vilar liksom en osynlig mur mellan det verkliga och alla glasmontrar, informationsskyltar och turistgrupper. Auschwitz är inget koncentrationsläger längre, det har bytt karaktär och är numera ett museum. När vi var där var det vackert väder, några amerikaner bad oss ta kort på dem medan de poserade leendes under Arbeit Macht Frei-skylten. Det skulle lika gärna kunna ha varit Taj Mahal eller Vasilijkatedralen. Eller spökhuset på Gröna Lund. Vi frågade oss vad vi egentligen gjorde där. Det var promenaden dit som hade lämnat störst spår hos oss båda.

Taggad ,

Gänglös

Kraków. Har inte lyckats sno ihop ett posse här så jag promenerar mest runt själv och glor på folk. Idag glodde jag exempelvis på ett par ungdomar som gick på trottoaren och spelade gitarr. Blev lite rörd i min iskalla själ. Det var alldeles mörkt ute. Mörkt och varmt med en grålila himmel. Hade en stor förpackning toarullar under armen. Jag gick om dem med näsan i vädret; skröt i tystnad om hur ohejdat jag kan gå på toa ikväll.

Är tjenis med ”hon i kassan” på mitt bokkaffé. Pratade lite om det kommande valet med henne en gång. Hon verkar vettig. Ungdomar äger! Har även frågat om det är okej om jag stänger till fönstret till en grannstammis, han sitter alltid vid ett bord en bit bort och skriver på något. Han lyfte knappt blicken, ”yeah, sure”, sa han och gav mig en disträ blick genom ögonvrån. För det mesta blir jag alltså totalignorerad av författarna i Kraków. Jag anstränger mig i och för sig inte. Jo okej lite kanske. Klär mig presentabelt eller i alla fall tillräckligt snyggt och provar olika håruppsättningar för att tilldra mig uppmärksamhet i någon form av omfattning. Och så passerar mina dagar förbi. Fem koppar kaffe, två muggar te. Frukost, lunch, middag. Ett skrivet A4, hundra lästa sidor. Två cigaretter på en omväg hem.

Såg att de fått in Anaïs Nins dagböcker *köpa*

En mössa. Hoppas den inte har löss för jag köpte den i en jättesunkig andra handsaffär. Allt jag tog på badade i flott men men.

Från en bekant till Medvedev

Kraków. Väntar på att klockan ska bli tolv då jag ska ha seminariemöte via skype. Har tagit bort facebook och låg inatt och tänkte på vad det skulle innebära för direkta konsekvenser i mitt virtuella och IRL:a liv. Patetiskt egentligen! Borde verkligen skämmas som ligger och tänker på sånt om nätterna. Hur som helst, det enda jag kom fram till var att jag antagligen kommer börja använda internets fulla kapacitet. Robin föreslog att jag kanske successivt skulle börja avvänja mig vid internet. Tvärtom tror jag. Jag tror jag kommer blogga mer, twittra (har precis upptäckt det roliga med twitter… man kan ju följa vem som helst! *stalkerskakar upphetsat* Har börjat följa allt från en bekant till Medvedev) och läsa mer tidningar. Just nu ser jag mitt före detta liv på facebook som en period av ändlöst simmande i ett grumligt vatten. Det tog liksom över internet. Internet blev facebook.

Orka skriva om facebook i sin blogg.

Väntar fortfarande på svar från mina polska anarkister. Ska jag skicka ett påminnelsemail eller? Deadlinen tickar närmre och närmre…

Längtar tills Fet-Mats är här och hälsar på

Taggad ,