Att promenera i Oświęcim

Oświęcim. Att åka tåg i Polen går ungefär lika snabbt som att spänna fast sniglar under ens fötter och låta dem gå åt en. Det känns nästan som att de övriga vagnarna motvilligt hakar på loket. Rullar hjulen ens där under, eller är de i kroniskt bromsläge? Det gnisslar, bullrar och fläktar lugnande från de öppna dörrarna. Det är en ganska behaglig upplevelse, bortsett från gnisslet. Kupéerna är gamla, den huvudsakliga färgnyansen är brun och röd.

När Isabelle var på besök tog vi tåget till Oświęcim, det polska namnet för Auschwitz. Det vanligaste sättet är att ta bussen dit, då kommer man direkt till det gamla koncentrationslägret. Det går dessutom mycket snabbare, men det visste ju inte vi. Vi hamnade alltså istället på Oświęcims centralstation, som ligger några kilometer bort från lägret.

Vi började vår promenad mot lägret. Det var en så lugn, näst intill död stämning som låg som en rymd över allt vi såg. En tom lyxrestaurang stod fånigt och glodde otåligt på tågstationen medan tågstationen blundande låg och slumrade med öronen på perrongen. Vi passerade övergivna hus, folk som långsamt gick med en barnvagn längs trottoarerna, nästan pedantiskt uppradade kiosker med ledsna fönsterögon. Alkoholbutiker, gräsmattor. Det gick inte att låta bli att tänka tanken: här bodde det folk medan koncentrationslägret var i full gång. Här spred sig lukten av bränt människokött, här gick folk på rad från tåget på väg till sitt öde. Vi frågade folk om vägen, det fanns inga skyltar. Alla svarade lika invant och automatiskt: ”Prosto, w prawo”. Rakt fram, till höger. Prosto, w prawo. Prosto, w prawo.

Till sist kom vi fram till den gamla dödsfabriken. Det var komplicerat att ta in, svårt att förstå. Det vilar liksom en osynlig mur mellan det verkliga och alla glasmontrar, informationsskyltar och turistgrupper. Auschwitz är inget koncentrationsläger längre, det har bytt karaktär och är numera ett museum. När vi var där var det vackert väder, några amerikaner bad oss ta kort på dem medan de poserade leendes under Arbeit Macht Frei-skylten. Det skulle lika gärna kunna ha varit Taj Mahal eller Vasilijkatedralen. Eller spökhuset på Gröna Lund. Vi frågade oss vad vi egentligen gjorde där. Det var promenaden dit som hade lämnat störst spår hos oss båda.

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: