Månadsarkiv: maj 2012

Fågel, fisk eller mittemellan?

Baku. För ett par dagar sen insåg jag det: vi upplever festivalen och staden på ett helt annat sätt än de andra svenskar vi har träffat här gör. Förutom den rent uppenbara skillnaden – att de faktiskt går på festivalen – verkar hela upplevelsen runt omkring vara totalt annorlunda. De, i egenskap av journalister eller fotografer, har alla ackreditering, vilket innebär mer än bara att få se insidan av Crystal Hall och bevittna den omtalade ljusshowen som just nu pågår därinne. De bor dessutom på de officiella Eurovisionhotellen som är ett slags direktplacering när de sökte ”Eurovision-visum” hit. Deras utsikt ska vara slående, vilken underbar skyline. De ser staden från fågel, vi ser staden från mittemellan, många azerbajdzjaner ser den från fisk.

Eurovision är mer än bara ett TV-program och en liveshow i tre delar – festivalen har fler grenar än så (jag och Frida skulle kunna skriva en bok i tolv volymer om det). Två av dessa grenar är EuroVillage och EuroClub, där journalister, artister och utvalda finturister samlas för att ”feel at ease in Baku.” Sammanlagt är 1500 gäster tillåtna att röra sig i dessa avskilda sfärer. På EuroVillage kan stackarna samla sig, ta det lugnt, äta god mat och slappna av – på EuroClub kan de dansa av sin rastlöshet.

Jag och Frida har statens normalvisum, vilket i praktiken innebär att vi slipper EuroBehandlingen. Vi handlar toapapper och mjölk på supermarket, vi bäddar våra egna sängar och torkar våra egna rumpor. Vi blir inte runtskjutsade i coola svarta superjeepar till rekommenderade restauranger och takterrasser; vi skramlar ihop våra kopek till rysk majonnäs och inhemska fulcigg. Jag säger inte heller att vi på något sätt har det dåligt; vi bor centralt och har nära till Boulevarden där festivalen är igång, om vi nu skulle vilja gå dit och kolla. Men vi kommer inte närmre arenan än någon annan som inte har biljett här, vilket är en ganska lång bit. Åtskillnaden mellan Baku city och EuroVillage är uppenbar och jag är glad att vi befinner oss på rätt sida av gallret – de svenska journalisterna verkar ju bara klaga på hur dåligt allting här är; i termer av hur halvgod ölen de blir serverade är och hur tråkiga välkomstfyrverkerierna var.

Journalisterna verkar ha glömt att skilja på det som är dåligt och det som är bra med den här staden. För dem suger allt, och hela den här festivalen omskrivs som fiasko och landet som ruttet. Mycket av den kritiska rapporteringen är berättigad, intressant och viktig, men jag börjar vittna ett förblindat mediedrev i Sverige som inte längre sysslar med att sparka uppåt, som jag önskar de gjorde, utan sparkar ilsket åt alla håll utan att känna efter med hjärtat vad det är de kritiserar och – tillsist – gnäller över.

Det krävs ingen snofsig special invitation för att komma in Baku – det är inte Baku som är omringad av galler. Så se så, öppna nu EuroBuren och flyg. Flyg, journalister, FLYG!

M och H, nu och då

Baku. Så vi vågade oss tillsist ut på Boulevarden där Eurovisionfesten redan är igång. Vi passerade en ”cool DJ” på en utomhusscen, en ryss som sjöng en låt som gick ”Oh, jag vill vara din Madonna”, ett konstverk gjort av gula och röda tändare, en stor ölballong, ett ”turisttåg” som tutade aggressivt åt oss för att vi gick ivägen samt en hög med skräp som man försökte dölja bakom en vägg där de hade målat tjejer med shoppingpåsar och killar med solglasögon.

En till ölkväll med M och H – två turkiska motpoler. M är väl ett slags muslimsk ateist, lyssnar på heavy metal och vapenvägrar, medan H är troende muslim, lyssnar på turkisk folkmusik och är mer patriotiskt lagd. De har ofta två helt skilda synpunkter, om nästan allting. Samtalsämnena vi behandlar är många och på gränsen till djupa, och även fast H för det mesta sitter tyst och lyssnar så deltar han genom att skratta eller komma med sina egna perspektiv ibland. Vi har utvecklat en jargong där allt är tillåtet att säga, och lägger fram en del nya idéer som resten av gänget prövar. Det är helt enkelt ett rätt trevligt umgänge, Frida, jag, H och M.

Tio dagar återstår av vår resa, tjugo har vi bakom oss. Den här veckan kommer staden festa; Boulevarden kommer dunka-dunka, den ”coola DJ:n” kommer fortsätta ockupera utomhusscenen, inne på arenan kommer kameror flyga omkring och filma 25 000 viftande europeiska flaggor och la Russie får förhoppningsvis douze points. Och nästa vecka kommer staden ligga bakfull och lyssna på Kaspiska havet som ostört fortsätter klucka. Festivalen kommer vara över, journalisterna kommer ha åkt hem. Crystal Hall kommer stå kvar och sopbilen utanför vår lägenhet kommer som vanligt hämta soporna varje natt runt 3.

struntgubbar

Baku. Igår drack vi öl med M och H som vi hade lärt känna på ballerinans bar. Vi rökte vattenpipa och åt kikärtor som tilltugg till ölen på en uteservering, nätterna här är mörka och varma. Jag nämnde i förra inlägget att den här staden lider av prestationsångest inför framtiden och att det verkar svårt att beskriva den utan att säga ”om tio år” i samma mening. M gjorde samma sak, men han var mer pessimistisk: Baku faller. Ambitionerna är alldeles för höga och tillväxten går för snabbt. Är det verkligen hållbart? Är Baku luftslottens stad?

Här finns ingen utbredd gatukonst, inte heller särskilt mycket gatumusikanter. Däremot finns en hel del kåta västerlänningar som jobbar på gasbolag eller med annan typ av ”business”. När vi gick vidare för att äta träffade vi just en sådan kåt typ av västerlänning. Han satt snett bakom oss och frågade ganska snart var vi kom ifrån, själv var han britt. Vi småpratade lite och kom givetvis in på upplevelser och saker man kunde göra här. Åh herregud vad naivt av oss att fråga honom. Tacksam för frågan lutade han sig bakåt, slickade sig om munnen och ansträngde sig för att se världsvan ut. ”För att uppleva Baku,” sa han och rullade en cigg med magen som stöd, ”måste man gå till de speciella klubbarna där man kan köpa flickor. Ni kan också gå, tjejer, bara ni tar med er era killkompisar så ingen tror att nån kan köpa er. Det är verkligen en speciell upplevelse.” Wow, en svullen ölmage goes hardcore i Kaukasus. Ring Bukowski och skriv en bok ihop.

”Jaha, en sån experience. Sånt har man ju inte hört om förr? Gå på gayklubb och dra hem två killar på en trekant, så kanske jag är intresserad av att lyssna på dina upplevelser,” sa jag med hjärtat i halsgropen. Britten glodde tillbaka på mig som en förvånad banan. Han hanterade det med att dra något skämt om tjejer som inte var värda sin prislapp, och då reste vi oss upp och gick. Och så föll en till bit på plats i Bakus eviga pussel. Jag satte den kåta västerlänningsbiten i ett mörkt hörn och hoppas att den i verkligheten också befinner sig i periferin.

Fina, fina stad.

Det blåser

Baku. Jag vet att det har varit en del gnällande över att det bara är män ute på stan här. Jag ber om ursäkt för denna kverulans och lovar att skriva mer positivt hädanefter. Många av killarna är ju faktiskt rätt cute och jag önskar att fler i Sverige kunde ta efter modet här. De har alla tighta snärta byxor, ofta i svart tyg snarare än ”rockiga” ryss-jeans. Till det har de tighta randiga t-shirts och mycket trevliga beatlesfrillor. De går ofta arm i arm och tittar inte åt vårt håll eftersom vi enligt dem har kärringkläder och infantila diadem samt lila hår. De kanske garvar åt oss, ”Lol, är det Europas hovnarr som just gick förbi eller ser alla så där idiotiska ut?”.

Så bry er inte om mina förra inlägg om sinnesförvirring, jag älskar visst den här staden. Igår gick vi omkring för att leta efter lämpliga kläder till en fest vi är bjudna till. Jag lyckades inte köpa något plagg, däremot köpte jag en tjusig tofs och ett fejk Chaneldiadem. Är supernöjd! Åh vad jag älskar Baku. Här är både cigg och fejk-Chanel billigt. Är inte helt tillfreds med det inhemska budgetvinet, men å andra sidan gör de utmärkt öl (Xirdalán). Linssoppan är billig och god och kryddas med citron.

Idag besökte vi den skandinaviska institutionen på Azerbajdzjans universitet. Vi pratade med Erik Juriks som är norsklärare och kom in på Baku som stad och fenomen. Det är svårt att inte låta bli att definiera den här staden utan att använda uttryck som rör framtiden. Det är som att Baku inte vill vara nu; identiteten ligger i processen, i skapandet, i framtiden. Baku är Baku om tio år. Så säger folk på stan, så skriver de i tidningarna, så marknadsför de sitt land. Så vad är Baku nu? En kosmopolitisk stad i förändring? En nyrik industristad? En forna Sovjetrepublik? Och vad kommer ha hänt om tio år?

Det blåser i Baku. När vi var påväg tillbaka blev vi attackerade av en polishatt som hade flugit av en konstapel som stod och fick sina skor putsade av en gatuskomakare. Hatten rullade längs med gatan och någon sprang efter för att hämta den. Vindarna kommer både från öst och väst, nord och syd. Och det blåser både uppifrån och nerifrån.

Sinnet, havet, vattnet

Baku. Sa jag verkligen att jag älskar den här staden? Det måste ha varit en tillfällig sinnesförvirring. Det måste ha varit samma sinnesförvirring som fick mig att köpa en 20-kronorshårfärg på affären här intill och färgade håret brunrött, nästan lila. Baku gör en sannerligen sinnesförvirrad. Ja, eller alltså, Baku gör en galen. Exakt vad det är som gör en galen är en gåta. Havet? Kranvattnet? Atmosfären? Solen?

På fredagen hade vi alltså blivit utbjudna av en ryss som lovat oss att visa oss Bakus uteliv efter att han slutat sitt kvällspass på en bar vi hade besökt kvällen innan. Vi kom till hans bar lite tidigare än planerat eftersom vi var uttråkade och hade suttit hemma hela lördagen. Ett liveband var redan igång med att spela. Det visade sig vara ett förfärligt coverband, som bland annat totalsabbade Pink Floyds Wish You Were Here och No Doubts Don’t Speak. Inte nog med att de förstörde låtarna genom att rocka upp dem och ändra takten till lite mer ”Sex and the city”, de jävlarna log dessutom när de gjorde det. Som att de njöt av att skrapa sönder mitt hjärta och håna mina gråtlåtar. Jag skrattade men ville egentligen bara gå iväg och låsa in mig i en kartong och vråla tills det inte längre fanns en värld att vråla i. Intill det förfärliga coverbandet dansade våra geokulturella grannar och skvätte runt med sina svettiga pannor. Några av dem satsade högt och försökte ragga upp oss. Nej, tack. Nej, sa jag. MEN NEJ, FÖR I HELVETE. NEJ, NEJ, NEJ!

Ballerinan kastade några ängsliga blickar mot vårt bord och frågade om vi blev besvärade av någon. Vi klarar oss, svarade vi, beställde mer öl och bläddrade surt i ett ryskt modemagasin för att slippa mer ögonkontakt med folk.

Någon timme innan ballerinan slutade började vi prata med ett par turkar som arbetade här med en viss byggnadskonstruktion. Vi skämtade en del och Frida bjöd den ena på snus. Ballerinan hade bytt om och stod nu i dörren och väntade på oss. Vi sa hej då till turkarna och tog deras nummer. Ballerinan hade en blå t-shirt och jeans, en cigg i mungipan och genast såg han minst tre år yngre ut. Vi gick till baren mittemot. Där tog vi en öl till, rökte en massa cigaretter och pratade om att tjejer inte ses på barer här. ”Om de inte är prostituerade,” fyllde ballerinan i. ”Det är nog därför folk kollar så underligt på er. Men det börjar förändras nu, det var värre förut.”

Vi gick vidare till en biljardbar. På biljardbaren snurrade det omkring några av hans bekanta som var så fulla att man kunde desinfektera sår bara genom att befinna sig i lokalen. En av dem somnade i mitt knä, ibland gick hon upp för att spy. I bakgrunden spelades både Black Sabbath och Neil Young. Kvällen blev äldre och äldre, och jag med den, och till slut var det dags att gå hem. Jag lyfte bort den sovande ryssen och skällde ut hennes manliga kompisar på förhand, de skulle lova att hon kom hem ordentligt. De såg rädda ut och lovade.

Ballerinan på baren

Baku. Dagarna flyter på i lugn takt. Staden byggs, rivs, dör och återuppstår. Reinkarnerar, eller nej, ominkarnerar. Eller kanske desinkarnerar. Hur som helst sker något, och huruvida det är döden eller pånyttfödsel som staden går till mötes kan jag inte avgöra. Fast en sak är säker, jag har börjat finna mig i den här platsen. Alltså inte finna mig som i att jag hittat mig själv, gud bevare mig väl. Jag menar bara att jag har vant mig vid att vara här. Jag tror jag älskar Baku… There I said it. Det är fuktigt i luften och varmt både på dagarna och nätterna. Kartan vi köpte andra dagen suger.

Klassisk irländsk bar och absolut ingen i vår ålder. När tar gubbarna slut? Som vanligt tystnar hela lokalen när vi kliver in. Alla gapar. Man skulle kunna trycka in en kattass mellan läpparna, så stort gapar de. Har de inget manligt sällskap? gapar munnarna. En ung servitör går fram och frågar på ryska vad vi vill ha. Två stora starka jävla bärsjävlar är vad vi vill ha. Han noterar det och vi börjar prata lite, han ser ut som en violinist eller konståkare. Det är något klassiskt över honom, fast för rysk för Botticelli. Han frågar tusen frågor irad och han fascineras över vår härkomst. Visst är Stockholm huvudstaden? Snart är han tvungen att återgå till sitt arbete och trippar iväg på sina lätta ballerinaben för att passa upp två herrar bakom oss som utstrålar makt och ovilja. Är servitören dansör? Efter någon minut kommer en till, lite äldre servitör fram och säger att han har hört att vi är från Sverige. Välkommen, säger han. Snart verkar hela baren vara medveten om att det sitter ett par ”svenska damer” alldeles för sig själva och dricker pilsner.

Vi dricker upp ölen och ber ballerinan om notan, hans blonda lockar vissnar. Ska ni redan gå? Jaså, ja, okej. Han går tungt iväg för att hämta växel. Under tiden bestämmer vi oss för att fråga honom efter fler barer eller klubbar, han ser ju rätt soft ut och han har inte varit allt för framfusig. Hans ögon tindrar av våra frågor, lockarna gör piruetter. Tillsist bjuder han ut oss.
”Kom imornkväll klockan elva, jag slutar vid midnatt. Jag ska visa er Baku!”

Resten av baren har redan listat ut att ballerinan hookat upp oss, och den äldre servitören vinkar ivrigt när vi går ut: ”Vi ses imorn!!!” (som att det var honom vi skulle umgås med).

Patriarkatet & sovjetisk cynism

Baku. Igår skramlade vi omkring i Bakus underjord. Tunnelbanesystemet är egentligen inte särskilt komplicerat och har bara en grön och en röd linje. Vi skulle till det moderna museet som vi hade läst skulle ligga lite utanför stan. När vi kom fram till den rätta stationen och klev av började vi gå en bit längs en motorväg. Vi frågade en ryss var museet skulle kunna tänkas ligga. Hon frågade förvånat om Baku verkligen har ett modernt museum? Värmen stekte ihärdigt så vi satte oss tillsist utmattade på ett litet kaffé och köpte en varsin ayran.

På väg tillbaka gick vi av på en annan station helt enkelt eftersom vi kände igen namnet. I Nizami-kvarteren återfinns till exempel – i brist på andra adjektiv – en jättefin moské, som står intill ett bostadsområde med låga små hus och tvätt som hänger överallt. Barn spelar fotboll och gamlingar vaggar sig fram över gatorna. Hundra meter bort från moskén står även ”Kvinnans frigörelse”-statyn som föreställer en muslimsk kvinna som tar av sig slöjan – ett av många spår som Sovjetockupationen lämnade efter sig. Jag har läst nånstans att det här var en vanlig typ av cynisk placering i Sovjet; i Moskva brukade man bygga en biograf mittemot de centrala katedralerna (om man inte bara rev dem) för att låta besöksantalet tala för sig själv. Tanken var alltså att folk själva skulle inse att sovjetisk filmpropaganda var roligare än kristen predikan.

Statyn som sträcker sig högre än moskén ska alltså symbolisera den sovjetiska kvinnans frigörelse från religiösa bojor, men vad konstnären bakom statyn inte har fattat är att den har begått exakt samma misstag som det den kan antas försöka motsätta sig. Det är till exempel omöjligt att fota statyn utan att statyns gigantiska och välsvarvade bröst – som uppenbarar sig när hon tar av sig slöjan – kommer i vägen för statyns ansikte. Vill man fota ur annat än grodperspektiv måste man ställa sig mitt i motorvägen där femton tusen bilar blint kör fram och tillbaka, med ratten till endast för att tuta (det går helt enkelt inte!).

Det konstnären verkligen lyckats fånga enligt mig, även om jag tvivlar på att det var meningen, är det patriarkala samhällets aktiva motstånd mot just kvinnans frigörelse. Antingen skyler du din kropp, eller så exponerar du den för någon annans skull – huvudsaken är att det framgår att du är kvinna och att patriarken är den som sätter villkoren.

Tystnaden

Baku. Jag steg upp och tog en dusch, satte mig i köket och gjorde i ordning en kopp snabbkaffe. Ljuset från fönstren såg helt klart annorlunda ut idag, lite kallare än det brukar. Och det var så tyst. Tanken slog mig om det kanske äntligen var slut på renoveringar och fasadputsning – allt bullrande och skramlande och borrande och skränande håller mig vaken om nätterna. Det märks tydligt att festivalen närmar sig, vi börjar till exempel skymta en och annan rödspräcklig turist. Synd att man måste skämmas över sina geokulturella grannar, det är ju en omöjlighet att vi inte associeras med dem. Bland annat observerade vi en fet tysk som för ett par dagar sen beställde in glass och vodka – jag kan i alla fall nästan svära på att han var tysk – han synade krogen över sin skvalpande mage och höll inne en rap. Idag är tystnaden så tung! Som att Baku befinner sig i ett utmattat pusta-ut-läge och äntligen, ä n t l i g e n, är redo att slappna av och låta mig göra detsamma.

Självklart hade jag ju bara tagit fel på tiden – jag hade helt enkelt stigit upp några timmar innan vi normalt gör det. Varken barberaren under oss eller krögaren intill har öppnat än så jag passar på att återskapa gårdagen. Jag minns Mugammar med guldtänder som frågade om våra namn, ”ooo”-ade vid svaren och frågade om han fick bjuda på en drink. Jag minns promenaden bort från stadskärnan. Man behöver inte gå långt för att få perspektiv; femton minuter bort finns inga Dior-butiker eller fontäner. Fast i vilken stad finns det det? Husen är törstiga som russin och har fått så dålig hållning att de inte kan göra annat än stirra ner i marken. Det dammar från det lyxiga och nyrenoverade Safirhotellet som sträcker ut sin skugga över kvarteret. Kanske är det där alla rika musikexportörer ska bo om en vecka? Eller kanske på Hilton. Trottoarerna bevandrades inte bara av oss, en hel del randiga katter promenerade i vårt sällskap. Kameran låg och dallrade envist i min väska men jag hade ingen lust att göra den en tjänst och ta fram den. En gubbe tittade ut ur sin kiosk, en gumma satt på en stol och sålde fyra fiskar. Vi passerade en kareokebar. Det var långt från den första kareokebaren vi sett här. Vi konstaterade att de gillar kareokebarer. Vid en liten korsning stod en ryss och skällde ut sin unge efter noter och jag passade på att fråga henne var närmsta bazar låg. Hon förklarade och pekade. Vi följde hennes anvisningar men hittade den ändå inte.

Bakom svensk musikexports glittrande yta

Baku. Läste Ingmar Neveus artikel i DN (07/05-12) om ”Schalgerfestens glittrande yta” som i stort sett är vår kandidatuppsats i artikelform. Neveus beskriver hur presidentfamiljen i Azerbajdzjan använder Eurovision Song Contest i sin PR-kampanj som ett sätt att polera sin dåliga politiska image. Trots det kunde jag inte låta bli att bli irriterad. Rapporteringen som skett på senaste tiden i svensk media om schlagerfestivalen i Azerbajdzjan och problematiken runt omkring den är inte utan en hel del självdistans. Det pratas om hur östeuropeiska länder exploaterar Eurovision Song Contest för sina egna politiska syften och att det i slutändan bara är regimerna i dessa diton som tjänar på att festivalen sätts upp. Men vem, frågar jag mig, är det egentligen som förser dessa vinnarländer med sina låtar? Jo, det är svensk musikexport. Azerbajdzjans popduo som kammade hem segern med Running Scared 2011 är skriven av Stefan Örn och Sofie Bjurman. Dessutom är årets bidrag härifrån skriven av bland annat Bagge. Hallå? Den svenska kultureliten förser länder med sin musikexport, länderna vinner med bidragen och sedan klagar samma kulturelit i bland annat DN på att ländernas politiska strategier inte är ärliga och att det bara är presidenterna som tjänar på dessa segrar. Så fan heller! Tror ni den svenska musikexporten går vinstlös i detta jippo? Skärpning.

Salam, Flanders!

Baku. Kollade på lite azerbajdzjansk TV igår. Zappade förbi Simpsons, nyheter, Eurovisionpepp och såpoperor. Är det ändå inte lustigt att det visas exakt samma grejer nästan var man än befinner sig? En dubbad Marge Simpson med kraxig azerbajdzjani-röst, och en tjock och dum Homer som ropar salam! till Flanders. På såpoperan visas en kärlekskrank kvinna som besöker sin älskares kontor. De säger inget men utbyter långa blickar till ljudet av ett sorgligt piano, scenen avbryts av en reklampaus – här är mensblodet också blått i Alwaysreklamerna.

Igår när vi tog en promenad och köpte ett paket inhemska ”Azeri”-cigaretter, kom det fram en kille och harklade sig lite förbryllat.
”Azeri-cigaretter…? Var kommer ni ifrån, egentligen?”
”Sverige” svarade vi och ryckte på axlarna.
”Jaså, okej…” sa han och såg ännu mer perplex ut.

Jag funderade en lång stund. Kan Azeri-ciggen konnotera liknande associationer som Blend-cigaretter i Sverige? Här är det enligt vissa källor bara ”dåliga flickor” som röker, så kanske är de snarare Elixyr som skulle motsvara Azeri (d.v.s. billiga grabbcigg). Hur som helst verkade det sätta den stackars unge mannens världsbild ur spel. Nog kunde han väl gå med på att han observerat en och annan västerlänning röka cigg, men varför rökte vi inte det dyraste, mest exklusiva rich-bitchmärket? Vi var lika förvirrade som han och skramlade ihop våra kopek till varsitt paket Azeri lights, 4 kronor, och gick vidare.