Tystnaden

Baku. Jag steg upp och tog en dusch, satte mig i köket och gjorde i ordning en kopp snabbkaffe. Ljuset från fönstren såg helt klart annorlunda ut idag, lite kallare än det brukar. Och det var så tyst. Tanken slog mig om det kanske äntligen var slut på renoveringar och fasadputsning – allt bullrande och skramlande och borrande och skränande håller mig vaken om nätterna. Det märks tydligt att festivalen närmar sig, vi börjar till exempel skymta en och annan rödspräcklig turist. Synd att man måste skämmas över sina geokulturella grannar, det är ju en omöjlighet att vi inte associeras med dem. Bland annat observerade vi en fet tysk som för ett par dagar sen beställde in glass och vodka – jag kan i alla fall nästan svära på att han var tysk – han synade krogen över sin skvalpande mage och höll inne en rap. Idag är tystnaden så tung! Som att Baku befinner sig i ett utmattat pusta-ut-läge och äntligen, ä n t l i g e n, är redo att slappna av och låta mig göra detsamma.

Självklart hade jag ju bara tagit fel på tiden – jag hade helt enkelt stigit upp några timmar innan vi normalt gör det. Varken barberaren under oss eller krögaren intill har öppnat än så jag passar på att återskapa gårdagen. Jag minns Mugammar med guldtänder som frågade om våra namn, ”ooo”-ade vid svaren och frågade om han fick bjuda på en drink. Jag minns promenaden bort från stadskärnan. Man behöver inte gå långt för att få perspektiv; femton minuter bort finns inga Dior-butiker eller fontäner. Fast i vilken stad finns det det? Husen är törstiga som russin och har fått så dålig hållning att de inte kan göra annat än stirra ner i marken. Det dammar från det lyxiga och nyrenoverade Safirhotellet som sträcker ut sin skugga över kvarteret. Kanske är det där alla rika musikexportörer ska bo om en vecka? Eller kanske på Hilton. Trottoarerna bevandrades inte bara av oss, en hel del randiga katter promenerade i vårt sällskap. Kameran låg och dallrade envist i min väska men jag hade ingen lust att göra den en tjänst och ta fram den. En gubbe tittade ut ur sin kiosk, en gumma satt på en stol och sålde fyra fiskar. Vi passerade en kareokebar. Det var långt från den första kareokebaren vi sett här. Vi konstaterade att de gillar kareokebarer. Vid en liten korsning stod en ryss och skällde ut sin unge efter noter och jag passade på att fråga henne var närmsta bazar låg. Hon förklarade och pekade. Vi följde hennes anvisningar men hittade den ändå inte.

Annonser

2 thoughts on “Tystnaden

  1. Elisabeth Erler skriver:

    Jag älskar att läsa om dina resor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: