Månadsarkiv: december 2012

God Jul! Västerländsk kulturimperialism i Palestina

Betlehem på julafton är en ursäkt för militären att stå och tycka saker om vilken sida på vägen man går på. Det är också en festival för dig som vill träffa sjuttonåriga killar och samtidigt testa dina gränser för var din epilepsi börjar och slutar. Det är en kitschig gala där alla samlas kring en gigantisk julgran i neonljus. Bredvid granen och en plastig re-make av den samlade familjen Maria, Joseph, Jesus och de tre vise männen står en kvinna som sjunger julsånger på engelska det renaste hon kan. Och medan folk med disträ blick tittar halvintresserat mot scenen drunknar deras barn i rosa sockervadd. Kattis, som är på jakt efter en religion att hänge sig åt, gav upp kristendomen. Jag stod och skämdes och försökte göra mig osynlig. Jag drabbades av känslan av att julfirandet i Betlehem var till förr oss. I Betlehem bor det många kristna palestinier och det är mycket möjligt att de skulle fira exakt denna slags jul även utan amerikanernas, ryssarnas och vår närvaro. Men det är också tydligt att denna högtid är en av Betlehems viktigaste turistattraktioner. Precis intill den israeliska check-pointen ligger en restaurang som heter Christmas Tree. Den var förvisso stängd på julafton, men den pekade på just detta faktum – julen är viktig här och julen är på engelska. Det är omöjligt att inte drabbas av en svettig känsla av en pågående kapitalistisk kulturimperialism och kolonialism. Och nej precis – den här gången är den inte israelisk.

Annonser

Var fan är jag?

De två kanske mest händelserika dagarna började en kväll när jag, Kattis och Andrej satt och åt omogna oliver. Vi pratade om olika typer av judiska skolor och deras olika agendor; om det så var politiska, religiösa eller till och med sekulära. Det beska, äckliga, äckliga teet var precis uppdrucket när det knackade på dörren. Andrej gick och öppnade. Det var sjunde hanukka-dagen och in klev en judisk-ortodox man med den traditionella kostymliknande utstyrseln. Redig kroppsbyggnad, om än ganska kort, och med långt burrigt skägg med röda inslag. Han frågade artigt om han fick sätta sig ner och prata om miraklet medan han delade ut hanukka-munkar med utmanande mycket florsocker och jordgubbsylt på. Han bad också om att jag skulle rulla en cigarett åt honom och såg sig omkring efter vodka. Den här karln ville festa. Vi hade ingen vodka. Den ortodoxa mannen babblade på om miraklet ett tag med en gammaldags amerikansk accent och verkade för övrigt inte vara en särskilt övertygad ortodox. Vi kom därför snart in på andra samtalsämnen och tiden tickade iväg.

Det ena ledde till det andra och plötsligt fann jag mig själv på golvet där jag andfådd gjorde tio armhävningar inför honom och Kattis.

Efter den lilla träningssessionen (som var början på mina resterade 72 timmars gnagande förvirring typ: var fan är jag någonstans?) och lite uppmuntrande applåder från oss alla var det dags för mänsklighetens kanske (okej med visst förbehåll) mest ultimata fråga: ”vad anser ni om homosexualitet?” Stämningen blev lite tryckt, men till sist svarade jag att jag är bisexuell och Andrej svarade att han är homo, så vi hade inget att tycka om homosexuella förutom att det är fint med kärlek, ja eller något annat religionsvänligt argument i den stilen. Den judisk-ortodoxa mannen började rodna våldsamt och blinkade nervöst med ögonen. Snälla – bad han oss – säg det inte till någon, men jag är också bisexuell.

Vår nya vän gick hem och lovade höra av sig när han hade tid och lust. Och natten led mot sitt slut i en del tuffa och ölfyllda svängningar för oss resterande och gryningen kom och vi gick till sängs. Vi vaknade på kvällen och gick till ett ryskt nunnekloster på Olivberget för att kontemplera och få andlig vägledning. Vi förberedde oss genom att dra på oss kjolar och sjalar. ”Det enda som talar emot min religiositet just nu är min bombarjacka och rosa gympadojor” sa Kattis. Efter ceremonin, som varade i någon timme eller två, (jag har faktiskt ingen aning för jag tappade helt bort mig) gick vi spontant till vad Andrej kallade Jerusalems mest gay-täta och sexigaste område.

Mitt på Olivberget i den palestinska delen av Jerusalem ligger ett gratishostel för fredsaktivister. Det drivs av Ibrahim Ahmad Abu El-Hawa, snart fyllda 70 år och känd runtom i världen för sitt fredsarbete. Huset var – precis som allt annat här – tvångsmässigt lysrörsbelyst och fuktigt, och när vi klev in genom porten satt det 7-8 personer vid bordet och välkomnade oss med en massa mat och te. Eat! sa de en gång i kvarten, som om de hade väntat vår ankomst. Förvirrad och i ett nykontemplerat tillstånd från det ryska nunneklostret som jag var satt jag rak i ryggen med avsnoppad andakt och åt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle kunna processa den här upplevelsen just genom att skriva om den men jag är bara ännu mer förvirrad. Jag måste skaffa mig en terapeut.

Jag är en bosättare med schysst röv

Regnet forsar över Jerusalem. Igår tog jag och Kattis en öl med hennes vän Andrej. Andrej är en galen ryss och den mest radikala anarkisten jag har träffat i hela mitt liv. Han förutspår Israels fall inom de närmaste två-tre åren. Jag vet inte om jag är redo att tro det. Men en sak som var spännande med hans tankar var hans outtröttliga strategiska tänk. Kampen, menar Andrej, kan bara föras från Palestina, – inte från Israel. I Israel mår folk för bra och det finns inte det sociala utrymmet för revolution; Israels kvasidemokratiska samhällssystem som sätter judar i bekväma medelklasspositioner i relation till araberna passiviserar även den mest radikala israelen. Det ligger ju något i det tyvärr. Andrejs pågående projekt är något som skulle kunna benämnas ”omvänd bosättning”. Israelernas uppgift är landsförräderi, de ska flytta till Gaza och Västbanken och integreras med det arabiska samhället och kampen ska föras inifrån. Tillsammans ska de störta Israel.

Nästa vecka är det en temaklubb på Jerusalems enda officiella gaybar. Temat är taget från dokumentärfilmen Paris is burning. Jag och Kattis tänkte gå dit och göra något radioreportage. Vi funderar på hur vi ska lösa problemet med att inte springa Israels pinkwashing-ärende. Men det blir nog bra. Kanske blir det bra. Kanske kanske. Nu får regnet göra sitt. Vi har köpt rulltobak och ett kilo mandlar. Jag har lärt mig säga: Jag är en bosättare med schysst röv (på hebreiska). Ani mitnahalet im ahlat tahat.

Slut på sabbat

Veckans sabbat är slut. Mörkret har lagt sig över Jerusalem och bussarna har rivit igång sina motorer. Nu är det okej att resa och tända och släcka eld. Aviv och jag tog en promenad från utkanten av östra och in mot västra Jerusalem. Bakom oss hörde vi minareternas böneutrop, till vänster klingade en kyrka och framför oss promenerade två ultraortodoxa judar.

Jag är trött men glad. Tjött men gla.

Anti-ockupationsrörelsen är en fråga för queers

Hanadi Loubani är en av grundarna av Women for Palestine. Hon argumenterar i sin artikel ”Occupation and patriarchy and the palestinian womens movement” för att Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken är en av grundpelarna i reproduktionen av ett patriarkalt samhällssystem i de två respektive områdena. Ända sedan 1967 har ockupationen av Västbanken och Gazaremsan lett till att palestinierna har tvingats leva och växa upp under ett kolonialt styre som omöjliggör deras möjligheter till självbestämmande och etablerande av en självständig stat.

Palestiniernas situation på Västbanken är ständigt osäker. De kan aldrig säkert veta när de nästa gång kommer tvingas lämna sina hem på grund av det ökade antalet bosättningar och inskränkning av deras rörelsefrihet från de israeliska myndigheternas håll. Loubani menar, att den israeliska ockupationen underminerar den palestinska rätten till autonomi vilket förhindrar etablerandet av en palestinsk författning med demokratiska och rättsliga institutioner. I avsaknad av detta, har palestinska människor därför styrts av främmande och gammaldags lagar som, i sig, har förvägrat dem möjligheten att använda rättsväsendet som ett sätt att få sina rättigheter erkända. Som ett tydligt exempel på detta beskriver Loubani det rättssystem som idag gäller i de ockuperade palestinska områdena som en kombination av föråldrade rester av det brittiska imperiets lagar, samtidigt som det också finns rester av det gamla ottomanska rikets religiösa lagsystem. Utan möjligheten att inrätta en självständig stat eller erkännas samma medborgerliga rättigheter som israelerna, skapas en snäv och inskränkt ram inom vilket det palestinska samhället kan utvecklas inom.

De palestinska kvinnorna är både i utbildnings- och försörjningstermer överrepresenterade i det palestinska samhället; även fast kvinnornas läskunnighet är något under männens. Och även fast många palestinska kvinnor på Västbanken har utresetillstånd och arbetar utanför den ockuperade marken, i exempelvis Jerusalem, tillhör de gruppen av de sämst betalda i hela landet Israel.

Loubani har ett intressant perspektiv på ockupationen; ockupationen är en mekanism som i sig upprätthåller ett patriarkalt system. Men radikaliserar vi perspektivet kan ett queerperspektiv bli ett ännu mer aktuellt och viktigt verktyg för att förstå ockupationen. Det finns queer-organisationer på plats som kritiserar Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken. Ofta handlar det om en kritik mot Israels ”pink washing” – Israel har lyckats med att marknadsföra sitt land som ett gayvänligt land i jämförelse med Palestina där folk i större utsträckning förföljs på grund av sin sexualitet. Marknadsföringen, menar dessa organisationer, är ett sätt att sälja in sig hos den västerländska ”publiken”. Men frågan kvarstår; är ockupationen i sig ett system som upprätthåller ett patriarkalt och homofobiskt samhälle i de palestinska områdena?

Judith Butler pratar också om hur det instängda och extremt israeliskkontrollerade palestinska samhället saknar juridiska verktyg för självbestämmande och autonomi, men hennes analys går ett steg längre. Hennes utgångspunkt är AIDS-aktivism och kopplar den typen av frågeställning till krig: vilkas liv sörjer vi? Hur bestämmer vi hur ett liv är mindre värt att leva? Butler skriver i sin essäsamling ”Krigets ramar” om hur vi värderar människoliv olika utifrån begrepp som ”erkännbarhet”. Från ett individualistiskt perspektiv skulle man kunna förstå erkännbarhet som en form av inre potential i varje individ. Butler menar istället att vi ska se det som en universell term: erkännande är något som kräver interaktion mellan minst två liv. Erkännbarheten är inte en individuell potential som alla kan åtnjuta; den styrs av sociala normer och större maktstrukturer. Det är tydligt att den palestinska befolkningen inte erhåller samma ”erkännanbarhet” som israelerna i Israel/Palestina, både på rent social nivå, politisk nivå och i termber av ”erkännbarhet”.

Att applicera queerteorier i ens förståelde av ockupation och hur det i sig är en intressant och viktig del i en globala kampen för rättvisa. Om vi förstår ”queer” som en politisk term med viljan att utmana och krossa de hierarkiska ramverk som gör övergrepp på själva definitionen av våra kroppar, våra identiteter och våra uttryck så går den att applicera både i termer av sexualitet och identitet och på större samhällssystem som exempelvis patriarkatet. Queer är med andra ord inte bara viljan att utplåna våra snäva ramverk som kopplas till sexualitet, utan i en vidare bemärkelse till alla de övergrepp mot folks rörelsefrihet i alla dess olika bemärkelser. En mur runt Västbanken är ett tydligt och konkret exempel på ett övergrepp mot människors rörelsefrihet. Och det är både i explicit mening ett ramverk som det palestinska samhället alltid kommer formulera sig inom och i förhållande till. Och därför ser jag ockupationen av Palestina som en fråga för queers.

Jerusalem. Idag är det blåsigt. Nästan lite höstkänsla. Folks kippor flyger åt alla håll, sjalarna fladdrar, trosorna i Look what’s under-butiken jäktar. Kattis ligger i sängen och skedar med vägglössen, jag kokar kaffe. Det är mycket som är så jävla fel här. Det uppdagas nya saker varenda dag. För att ta ett konkret (och klassiskt) exempel: husen i Jerusalem är byggda i Jerusalemsten. Jerusalemsten är inte sten från Jerusalem, utan går främst att hitta på ockuperad mark. På Västbanken till exempel. Stora dalar och gigantiska hål bildas av allt grävande efter Jerusalemstenen. Det är som en stadspolicy, ungefär som Stockholms Skönhetsråd där E-type m.fl kan lägga in veto på olika stadsplaneringsförslag. Jerusalem kan växa och gro, rustas upp och byggas ut, medan Västbanken bara blir mindre och mindre. Ja men precis, rent geografiskt.

Och det är frestande och spännande att applicera queerteorier på ockupationen. Jag håller på att utveckla en lite längre text angående det, men i grova drag handlar det bara om detta begränsande område och begränsade handlingsutrymme och vad det gör med människorna som blir reglerade. Ja det är liksom som att palestiniernas själva funktion i det israeliska samhället är att bli reglerade.

Ah okej, jag valde alltså att omboka min biljett… Jag skulle egentligen ha åkt i förrgår. Dels är jag inte mentalt färdig, inte fysiskt heller, och sen fick jag några korta utskällningar för att jag smutsar ner planeten om jag inte stannar längre. Nu har jag en biljett som flyger mig tillbaka om åtta dagar, men jag funderar på att omboka igen. Vi ska åka till Ramallah någon dag och träffa en person som jobbar på ett kulturcentrum för ungdomar. Och så vill vi ut i öknen, eller till någon kibbutz. Justja, påminn mig om det. Jag ska vidareutveckla en text om Kibbutzerna! De är ett långt kapitel för sig. Nu är kaffet klart.