Var fan är jag?

De två kanske mest händelserika dagarna började en kväll när jag, Kattis och Andrej satt och åt omogna oliver. Vi pratade om olika typer av judiska skolor och deras olika agendor; om det så var politiska, religiösa eller till och med sekulära. Det beska, äckliga, äckliga teet var precis uppdrucket när det knackade på dörren. Andrej gick och öppnade. Det var sjunde hanukka-dagen och in klev en judisk-ortodox man med den traditionella kostymliknande utstyrseln. Redig kroppsbyggnad, om än ganska kort, och med långt burrigt skägg med röda inslag. Han frågade artigt om han fick sätta sig ner och prata om miraklet medan han delade ut hanukka-munkar med utmanande mycket florsocker och jordgubbsylt på. Han bad också om att jag skulle rulla en cigarett åt honom och såg sig omkring efter vodka. Den här karln ville festa. Vi hade ingen vodka. Den ortodoxa mannen babblade på om miraklet ett tag med en gammaldags amerikansk accent och verkade för övrigt inte vara en särskilt övertygad ortodox. Vi kom därför snart in på andra samtalsämnen och tiden tickade iväg.

Det ena ledde till det andra och plötsligt fann jag mig själv på golvet där jag andfådd gjorde tio armhävningar inför honom och Kattis.

Efter den lilla träningssessionen (som var början på mina resterade 72 timmars gnagande förvirring typ: var fan är jag någonstans?) och lite uppmuntrande applåder från oss alla var det dags för mänsklighetens kanske (okej med visst förbehåll) mest ultimata fråga: ”vad anser ni om homosexualitet?” Stämningen blev lite tryckt, men till sist svarade jag att jag är bisexuell och Andrej svarade att han är homo, så vi hade inget att tycka om homosexuella förutom att det är fint med kärlek, ja eller något annat religionsvänligt argument i den stilen. Den judisk-ortodoxa mannen började rodna våldsamt och blinkade nervöst med ögonen. Snälla – bad han oss – säg det inte till någon, men jag är också bisexuell.

Vår nya vän gick hem och lovade höra av sig när han hade tid och lust. Och natten led mot sitt slut i en del tuffa och ölfyllda svängningar för oss resterande och gryningen kom och vi gick till sängs. Vi vaknade på kvällen och gick till ett ryskt nunnekloster på Olivberget för att kontemplera och få andlig vägledning. Vi förberedde oss genom att dra på oss kjolar och sjalar. ”Det enda som talar emot min religiositet just nu är min bombarjacka och rosa gympadojor” sa Kattis. Efter ceremonin, som varade i någon timme eller två, (jag har faktiskt ingen aning för jag tappade helt bort mig) gick vi spontant till vad Andrej kallade Jerusalems mest gay-täta och sexigaste område.

Mitt på Olivberget i den palestinska delen av Jerusalem ligger ett gratishostel för fredsaktivister. Det drivs av Ibrahim Ahmad Abu El-Hawa, snart fyllda 70 år och känd runtom i världen för sitt fredsarbete. Huset var – precis som allt annat här – tvångsmässigt lysrörsbelyst och fuktigt, och när vi klev in genom porten satt det 7-8 personer vid bordet och välkomnade oss med en massa mat och te. Eat! sa de en gång i kvarten, som om de hade väntat vår ankomst. Förvirrad och i ett nykontemplerat tillstånd från det ryska nunneklostret som jag var satt jag rak i ryggen med avsnoppad andakt och åt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle kunna processa den här upplevelsen just genom att skriva om den men jag är bara ännu mer förvirrad. Jag måste skaffa mig en terapeut.

Annonser

One thought on “Var fan är jag?

  1. Avsnoppad!

    Du är jag, jag är du. Jag vill vara med dig. Förvirring ger frågor, inga svar. Det är bra för har du svar är du ett as, har du frågor är du soft. Jag älskar dig!

    Heavy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: