Månadsarkiv: januari 2013

Fyra fall av höger

Hej hej hej hej. Idag ska jag försöka kartlägga den israeliska högern. Tyvärr (?) träffar jag knappt något högerfolk här förutom när alkoholen har gjort sitt och diskussionerna blir mer radikala, tårfyllda och aggressiva; kan man spåra den högerideologiska diskursordningen hos nästan vem som helst. Och det är ju faktiskt inte israelerna ensamma om. Oftast resulterar dessa diskussioner i lika tårfyllda, bakfulla ursäkter. Någonstans i all denna sörja, som för den svenska förståelsehorisonten är svinsvår att greppa, finns det ändå plats för nya diskussioner med nya vinklar och perspektiv.

Men okej. Kartläggning av den israeliska högern.

För det första är det viktigt att komma ihåg att det inte är lika endimensionellt som den svenska politiska gradskalan. Tänk istället de politiska skalorna från höger-vänster och religiös-sekulär, så att den förenklade politiska skalan snarare utgörs av ett kors än en linje.

Likud är premiärminister Benjamin Netanyahus parti och står, på den politiska ”korstavlan”, till höger om mitten och alldeles mellan religiositet och sekularism. Likud består av fyra övergripande grupperingar. Den första gruppen består av de lite äldre konservativa hökarna med en traditionell syn på lag och ordning. Denna grupp börjar, trots moderata gubbars envisa natur, försvagas efter att de tre främsta förespråkarna Begin, Meridor och Eitan har blivit utkickade från vallistan. Den andra gruppen representerar Likuds gamla band med den judiska arbetarklassen som främst består av sefardimjudar (med arabisk-spansk-judiska rötter). Så mycket koll har jag inte på vilka som brukar rösta på vad, men det sägs ganska ofta att de judar som lever fattigare och med sämre villkor tenderar rösta höger, och med en tydlig representativ grupp inom Likud är det inte helt omöjligt att många röster går till dem. Den tredje gruppen inom partiet representerar den högerorienterade ideologiska gruppen som vägrar kompromissa om några som helst territoriella aspekter för palestinierna, vilket också leder oss fram till den fjärde och sista övergripande strömningen i partiet som utgörs av bosättare på Västbanken. Det är högst troligt att Netanyahu behåller makten och att Likud behåller sin plats som Knessets största parti.

Yisrael Beiteinu ska ha startats främst för att skapa en stark politisk representant för de ryska immigranterna från Sovjet. På den politiska tavlan ligger de något mer sekulärt än Likud. En millimeter kanske. Med tiden har dock partiet försökt bredda sin politiska identitet och har bland annat blivit ”misstänkliggjorda” för att vara ett slags satellitparti för Likud, liksom för att fånga upp vissa röster som det största partiet tappar eller inte lyckas attrahera. Det är emellertid oklart om grundaren och partiledaren Avigdor Lieberman försöker hjälpa Netanyahu eller utmana honom (det är väl i och för sig den ständigt fattiga logiken med parlamentarism). Hur som helst har de fått utgöra en koalition med Likud, så de är ju ändå ett regeringsparti. Det som utgör Yisrael Beiteinus kärnfråga har suddats ut något när det kommer till de ryska immigranterna och har, numera, en mer nationalistisk grad med stark lojalitet inför arab-israelerna. Låter gulligt? De pläderar också för att hålla bosättningarna innanför israeliskt territorium samt att medborgare av staten Israel plikttroget ska hörsamma judiska traditioner och symboler. Nya medborgare ska även göra militärtjänstgöring. ”Only those who sign this declaration will be entitled to full citizen rights. Those who refuse will be entitled to the full rights of a permanent resident without the right to vote or hold public office.” (http://www.beytenu.org/citizenship-and-equality/)

Habayit Hayehudi. Det tidigare partiet känt som ett vördnadsvärt religiöst nationalistparti gjorde en onlinekampanj för att re-branda sin image. Några miljoner senare var det det enda partiet åstadkommit – precis som fallet med de svenska moderaterna – ett nytt namn med exakt samma värderingar som förut. Partiet står närmre religionen och snäppet mer åt höger än Netanyahus parti och ingår också i regeringskoalitionen. Partiledaren Naftali Bennet är ”the douche-bag everybody is talking about right now” för att citera en god vän. Trots att de hittills har varit hyfsat allierade med Likud är det även numera Likuds värsta fiende och snor alltfler röster. Partiet riktar sig främst till amerikanska judar som flyttar hit för att bosätta sig. Och bosätt dig gärna! Ändamålet helgar alla medel.

Här är en av de engelska propagandafilmerna som partiet gjorde:

Låt oss inte slita av oss allt hår på huvudet om vi över huvud taget har något kvar. Det blir värre!

National Union, med partiledaren Uri Ariel, har sedan partiets början -99 varit känt för att brokigt och skramligt försökt samla ihop alla grupper som gör sig kända internationellt och får representera vår snäva bild av Israels åsikter, personer, idéer och ideologier: extremhögern, die hard-bosättarna, den sekulära revisioniströrelsen, mainstream-bosättarna och zionistiska anhängare. För att citera en annan god vän, som för övrigt satt fängslad alldeles nyligen i egyptiskt fängelse, utgör dessa ”the true evil” i Israel. Det alla dessa grupper delar är deras misstänksamhet mot Likud för sitt mesiga manér och kompromissande med palestinierna (bland annat för att de drog tillbaka alla bosättningarna från Gaza). På senare tid har de börjat alliera sig tydligare med det ovan nämnda partiet Habayit Hayehudi i ett oroväckande högerradikaliserat politiskt paktklimat.

Självklart finns det fler partier men jag lovade fyra fall. Här var de fyra fallen.

Fyra fall av vänster

Jerusalem. Jag känner ett litet ansvar att börja med att utveckla min ångest inför julen i Betlehem innan jag kommer in på hur jag ska försöka kartlägga mina intryck av den israeliska (jerusalemska) vänstern. För vad var det egentligen som störde oss så himla mycket där på julafton 2012 i Betlehem? Varför satt vi där på trappan på det centrala torget och kedjerökte bedrövat medan vi försökte sjunka generat genom den hala jerusalemstenen som långsamt utplånar Västbanken?

Var det den lille palestinske pojken som riktade en låtsaspistol mot oss medan han frågade om vi var israeler? Eller var det militären som stod längs gatukanterna med riktiga gevär och som med sarkastiska leenden önskade oss en god jul? Var det den lilla utklädda jultomten som stod intill den traffikerade bilvägen och sålde näsdukar till de amerikanska turister som trängdes i taxibilarna från check-pointen mellan Israel och Palestina?

Kanske var det känslan av denna nästan påtvingade välkomstfest som, snarare hälsade den västerländska kulturimperialismen välkommen, trött på den israeliska imperialismen, peppad på förändring? Men hur jävla peppade var de egentligen? Var de inte bara ekonomiskt tvungna? Med den flera meter höga muren som kastade en gigantisk skugga över den palestinska restaurangen Christmas Tree i bakgrunden, som för övrigt var stängd på högtiden, och med de blinkande neongranarna som lyste starkare än Orion gick känslan inte att tvätta bort hur villig jag än var att försöka föreställa mig att det här är det ”autentiska” sättet att fira jul i Betlehem.

Känslan sitter kvar. Även fast staten Israel av religiösa skäl inte firar jul, medan Betlehem är en kristen-muslismsk stad, är det fortfarande uppenbart att konflikten – för många – handlar om just kulturell identitet. Västerländsk identitet som står för Israel och den arabiska identiteten som står för Palestina. Många palestinier ställer sig emot den här typen av kulturell identitetsnormalisering, det vill säga, de är inte intresserade av att ta till sig västerländsk identitet utan menar att det är israelerna som är gäster i deras land och att det därför ligger på israelerna att normalisera sig till den palestinska identiteten.

Så okej. Med dilemmat om västerländsk kulturimperialism vill jag skriva av mig lite om den israeliska vänstern. Att prata politik här slutar ofta i ilska, frustration och generade ursäkter dagen efter. Vilket är förståeligt. Från dagen att du föds, på respektive sida av muren, måste du ta ställning till den konflikt du har fötts in till. Att försöka hårdra den israeliska vänstern, eller kartlägga den, är i det närmaste omöjligt. Speciellt om man försöker tänka över var man själv skulle stå. Jag ska göra ett ytterst blygsamt och ovetenskapligt försök till att beskriva den vänster jag och Katarina har träffat här.

Den 22 januari 2013 är det parlamentsval i Israel, men nästan ingen av dem jag har pratat med har haft för avsikt att gå och rösta. De flesta ser inte att förändringen kommer ske från parlamentariskt håll. Inte för att de på något sätt skulle erkänna sig om ”anti-parlamentariker” utan helt enkelt därför att de inte tror att konflikten går att lösa. Det här är den första vänsterkategorin. Den är överlag ganska vänster-light; pratar helst inte om politik men har hyfsat sunda och sorgsna värderingar om ockupationen. Ofta har personerna vägrat göra lumpen och försöker hålla sig utanför politiken helt och hållet med både öron, ögon och munnen stängda. De flesta av dem vill flytta härifrån.

Den andra kategorin är vänsterintellektuell och många av den skaran har bestämt sig för att rösta första gången i sitt liv – även fast de har varit tillräckligt gamla för att rösta i föregående val. United Arab List, Ra’am, som en är samling arabiska grupper och är den främsta islamiska rösten i Knesset idag, har som ambition en tvåstatslösning med att 1967 års gränser – att Västbanken och Gaza ska bli självständiga. De vill också att palestinierna som har israeliskt medborgarskap ska erkännas som en nationell minoritet. Ett systerparti till Ra’am är Ta’al, som mer fokuserar på den israel-palestinska fredsprocessen och står mer åt vänster. Enligt min oerhörda icke-insatta kunskap är Ta’al ett alternativ för många vänsterintellektuella israeler. Ta’al har också samarbetat med det judisk-arabiska kommunistpartiet Hadash för att kunna bli representerade i Knesset, de är alltså inte ett särskilt stort parti.

Sen finns det aktivisterna. Aktivisterna får mig ofta att tänka på ett gigantiskt vänsterdilemma som folk lider av här och får mig att tänka på upplevelsen av julfirandet i Betlehem. Frågan för aktivisten blir: ska du bo i västra Jerusalem (den israeliska delen) och ”eat of the fruit of the land”, skyddas av israelisk säkerhetspolitik och västerländsk standard, och samtidigt åka till Västbanken med den palestinska flaggan längst fram i demonstrationsledet? Vad symboliserar den palestinska flaggan för den israeliska aktivisten? Frågar man palestinier får man trötta axelryckningar. De är trötta på att det kommer israeliska aktivister med slagord som human rights och peace, eftersom många palestinier inte lever med övertygelsen om att konflikten går att lösa på fredlig väg. Dessutom, menar palestinierna, lever de israeliska aktivisterna med tron om en co-existence-lösning där de två identiterna ska leva fredsamt sida vid sida. Inte att utplåna staten Israel.

Den sista kategorin – som säkert är rätt liten – är den mest extrema. Den försöker ta sig runt den västerländska identitetskolonisation genom att försöka ”bosätta” sig på exempelvis Västbanken och ta till sig och lära sig den palestinska identiteten och kulturen. De intar ofta en våldsam och extrem hållning och vägrar erkänna Israel som stat, och landområdet ska tas tillbaka med våld.

Jag får utveckla den här texten i kortare fördjupningar. Just nu sitter jag bara och grubblar, sorgsen och förkyld i en hopplös situation. Men här har ni i alla fall ett försök att kartlägga fyra fall av en skräckslagen vänster.