Om israelernas ökade anti-semitism

Idag åkte vi till Tel-Aviv över dagen. Tel-Aviv är känt för att vara det sekulära alternativet i detta religiöst packade område. Så fort man kommer till Tel-Aviv är det som om det flyger en porrflyer rakt i ansiktet på en. Kontrasten till andra städer i Israel/Palestina är total. Discomusiken pumpar och överallt – framförallt kring det prostitutionstäta området kring centralstationen – säljs högklackade skor och korsetter. Hit drar sig de politiskt deprimerade för att klubba och knulla och jäsa på stranden, starta undergroundband eller komma ut som homosexuell. Tel-Aviv är på många sätt och vis en fristad, en radikalt anti-religiös stad, även känd som en vänsterstad där progressiva idéer odlas.

Många jerusalembor kallar Tel-Aviv för ”bubblan” och menar att de är så isolerade från vad som pågår i Israel-Palestinakonflikten, att det är lätt för dem att vara toleranta och bekämpa rasism när de inte har en stad som är uppdelad i öst och väst. På det sättet kan Tel-Aviv liknas vid Stockholm och Jerusalem med Malmö; i Stockholm bor folk så segregerat att problemen inte syns i innerstaden, i Malmö är stadskärnan inte byggt av isolerade öar utan synliggör problemen på ett annat sätt.

Att anti-semitismen – det att hata judar som folkgrupp – är hög i Jerusalem är inte särskilt konstigt – den är ett utbrett faktum i de arabiska stadsdelarna på samma sätt som att islamofobin är stark i de judiska områdena (jag måste bara poängtera att de olika haten som grupperna emellan odlar mot varandra är utslag av två olika positioner och baseras inte på samma typer av fördomar, men det tar jag hellre i en annan text).

Okej, så anti-semitismen är ett vanligt förekommande fenomen i Jerusalem. Att de olika ”grupperna” av olika anledningar hatar varandra, trakasserar varandra och sprider antipropaganda mot varandra är en sak som delvis hör kriget till. Men den anti-semitismen som gror bland israelerna själva – många av dem som själva är judar – är det judehat som idag verkar allt vanligare.

Judehatet bland judiska israeler rör sig givetvis om en viss judisk skola – det är ett hat som är tydligt riktat mot haredimjudar, den mest konservativa formen av ortodox judendom. Många haredim har varken gjort den obligatoriska militärtjänsten, vilket förstås upprör de patriotiskt lagda israelerna. De får dessutom ett slags medborgarlön – för att de ska ägna all sin tid åt att studera torah – något som upprör arbetarklassen och den intellektuella medelklassen. Från queerorganisationer beskriver man trakasserierna från haredim i de årliga prideparaderna i Jerusalem och Tel-Aviv, och så finns även det klassiska gnället om hur jobbigt det är att sitta bredvid en haredim på bussen om somrarna, eftersom de bara tvättar sig en gång i veckan.

Trakasserierna mot haredim ökar i Tel-Aviv, framförallt i ”vänstertäta” områden. Det jag kanske finner mest intressant är ändå hur det här än en gång är den gamla vanliga klassiska paradoxen i ett auktoritärt (och kapitalistiskt) samhälle. Istället för att vända sig ”uppåt” – mot makthavare som spenderar skattebetalarnas pengar på armén i en evig döds- och vapenindustri – vänder sig istället folket mot varandra och finner bristerna hos sina grannar. För faktum kvarstår att skattebetalarnas pengar inte går till haredims medborgarlöner, den utgiften är osynlig i proportion mot vad check-points och vapen kostar. Och att Israel är ett heteronormativt samhälle är inte heller haredims direkta fel.

Nej, slutgrubblat. Jag hatar politik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: