Månadsarkiv: juli 2014

Vad som inte framgår i svensk media är ju de meddelanden som Hamas skickar till Israel. Typ döda alla judar, Hitler hade rätt, imorn bombar vi flygplatsen, nu har vi fått fetare raketer och hjälp från Hezbollah. Som betraktare tänker man kanske sällan på att Israel är en nation som har samlat hundratusentals judar från länder där de blivit förföljda, gasade, misshandlade. Det gäller inte bara hitlertyskland utan även Ryssland, Marocko etc.

Tänker inte alls rättfärdiga Israels markinvasion, men försöka förklara den rädsla som israeler känner inför Hamas. Många verkar förvirra ihop markinvasionen med att man ska ta över Gaza för att man typ skulle vilja bosätta sig där, eller för att man bara vill skjuta barn för att det är kul. Israel har inga alls planer på att ta över Gaza – det är i alla fall inte syftet med invasionen. Syftet med invasionen är att avväpna Hamas och tillintetgöra deras tunnlar som går under marken från Gaza till Israel. Syftet med de tunnlarna är inte att fly från Gaza (det finns ju vägar ut genom Egypten) utan komma in Israel, ofta till närliggande kibbutzer, och skjuta ihjäl folk samt smuggla in fler raketer. Sen kan man vara för det palestinska väpnade motståndet, eller i alla fall förstå det, även fast jag hellre skulle se en utveckling på fredlig väg. Jag vet att folk kommer tycka jag är en borgerlig Carl Bildt som säger det. Med fredlig väg menar jag ihärdigt arbete i tider när konflikten inte är aktiv. Arbete mot diskriminering, hårdare förhandlingar, stopp på bosättningarna på Västbanken (på Gaza finns det ju inte längre bosättningar). Jag tror dock inte på ett tillintetgörande av varken Gaza, Västbanken eller Israel.

De hundratals raketer som skickas från Gaza till Israel, som Israel först valde att avvakta för att inte blossa upp konflikten, skickas ofta från tätbebodda områden och nära sjukhus och moskéer, därför att de vet att Israel vill eliminera risken att döda civila. Sedan uppmanas de civila på Gaza, av Hamas, att stanna kvar i byggnaderna medan Israel uppmanar folk att evakuera för att kunna förstöra rakethållarna, tunnlarna, högkvarteren etc. Självklart kan man diskutera varför folk på Gazaremsan ska vika undan för fienden, och självklart är det här en strategi som används därför att Hamas inte har ett utvecklat försvarssystem som Israel. Men Hamas vinner mycket på att dödssiffran på gazaremsan stiger, eftersom det ger internationell legitimitet. För de civila offren på Gaza är det hur som helst en jävla tragedi. Fick jag välja skulle jag skrubba bajs i ansiktet både på Avigdor Lieberman (israelisk utrikesminister) m. fl, samt Khaled Mashal (Hamas ledare som befinner sig nån annanstans såklart).

Att Israel tror att man kan städa bort Hamas är också omdömeslöst och korkat.

Sen finns ett jävla ihärdigt jävla cp-argument från idiottöntar (oj, tänk om du hittar min blogg nu, men jag nämner dig i alla fall inte vid namn. Peace.), om att Hamas får skylla sig själv och att det är Hamas som är palestiniernas största fiende. Väljer man att betrakta konflikten så enfaldigt och inzoomat har man absolut inte läst på, och har ingen förståelse för sociala villkor, ekonomiska förutsättningar och på vilket slags växelverkan både israelisk och palestinsk säkerhetspolitik vilar på. Det vanligaste dessa töntiga svennar brukar hävda är att Hamas borde koncentrerat sig på att bygga en ordentlig välfärd på gazaremsan istället för att ”lägga alla pengar” på raketer. Såhär lyder ett av citaten:

Saknar ett perspektiv nämligen:
Antag att Gazaborna 2005 hade bestämt : Nu jäklar – när Israelerna nu har lämnat oss så skall vi bli det goda exemplet och visa vår kreativitet och önskan till en fredlig utveckling. Nu jäklar ska vi utnyttja våra hamnar för import och export. Vi skall utveckla alla de växthus Israelerna lämnar efter sig och börja massproduktion av grönsaker. Vi skall investera i utbildning och att inspirera till nya företag, vi skall bygga ett sekulärt arabiskt område som exempel för andra att följa, vi skall köpa kunskap av våra grannar, vi skall konkurrera med bra hamnavgifter och god service.
Hur hade det sett ut nu 9 år senare???

Den trötta gubben är en bloggare som säkert är sverigedemokrat också (sverigedemokrater hyser ju stor sympati för israelisk säkerhetspolitik mot det islamiska hotet). Vad han missar är att Hamas redan 2006 lade största delen av sin budget på att bygga skolor, starta dagisverksamhet, olika religiösa aktiviteter etc. Att man valde att inte gå ”kapitalistvägen” och massproducera grönsaker och sälja till väst för sexiga erbjudanden är dumt att förvänta sig från ett parti som är emot västerländsk kapitalism. Hamas har som huvudmål ett utplånande av staten Israel och göra hela området muslimskt. Ej bygga ett nytt Amsterdam med prostitutionsstråk och kasinos med grymma blinkande gurkor och tomater som konkurrerar ut holländska växthustomater. Hamas största fiende är Israel, och Knessets största fiende är Hamas.

Okej, nä det var en förklaring. Nu kommer folk tro att jag är en stolt nefesh be nefesh sionist som går och vajar israels flagga. Gör jag ej. När jag ser folk på facebook kalla israeler för avskum blir jag dock rätt less för det känns som att dessa människor varken känner palestinier och israeler och har bara fastnat i den här palestinasjalgrejen och har inte ens en aning om var gaza/västbanken etc ligger och hur de styrs. Nä vet inte tror jag som vanligt bara stör mig på folk. För jag är typ nån sur tant…

Annonser

I Ma’ale Adumim blommar rosorna

Efter senaste tidens kidnappningar och mord, där tre israeliska tonåringar hittats döda i den ockuperade Västbanken och en palestinsk tonåring hittad begraven i Jerusalem av vad man tror har varit ett nationalistiskt hämnddåd till föregående, har våldet i hela regionen ökat markant. Inte bara mellan Hamas och Israeli Defence Force, där raketer från Gaza träffar södra Israel och IDF attackerar strategiska mål på Gazaremsan. I Jerusalem har framför allt två uppmärksammade protester ägt rum. En, där högerextrema israeler under protestens gång gav sig på förbipasserande araber och ropade ”Död åt alla araber”. Den andra, där hundratals palestinier samlades i östra Jerusalem till minne av den mördade palestinske tonåringen och blev attackerade av israelisk polis, vilket urartade i kaos där stenar och eld for genom luften.

Det är tydligt att något håller på att hända. Den palestinierägda souveniraffären i västra Jerusalem som ligger vägg i vägg med en judisk affär som säljer kippor, är stängd. Ungdomarna på stan verkar mer uppspelta än vanligt, någon står och bankar med sin fot mot en plåtvägg. Mitt på det centrala torget står en klunga på 30 personer och debatterar ilsket med varandra; en ultra ortodox pojke står och blir uppläxad av en trettioårig man som förespråkar ett slut på ockupationen av Palestina. Poliser står i klungor eller far runt i motorcyklar och ljudet från helikoptrar bullrar oavbrutet från den ljusblå, stekheta luften.

Västbankens president Mahmoud Abbas har kallat kidnappningen och mordet på den palestinske tonåringen som ett dåd utförd av bosättare. Och säkerligen anses de tre israeliska tonåringar som blev bortförda och mördade också ha varit bosättare, oavsett om de faktiskt var det eller inte. Vad som i alla fall är tydligt är att den misslyckade fredsförhandlingen mellan Israel och Palestina just nu betalar sitt pris, och bosättningarna är utan tvekan det största, namngivna, problemet.

För den palestinska sidans del var ett absolut stopp på byggandet av illegala bosättningar en förutsättning för fred. Och från det israeliska hållet var den nya unionen mellan Gazas Hamas och Västbankens Fatah det som satte stopp för vidare förhandlingar. Samtalen las ner, och det israeliska bebyggandet på den ockuperade Västbanken fortsatte. Och även fast många israeler idag är emot ockupationen och bosättningarna så visar andra siffror på att många idag föredrar att bo i bosättningarna hellre än inom de godkända gränserna.

”Ma’ale Adumim har alla fördelar en stor stad kan ha: ett slutet köpcentrum och flera shoppingstråk, en kommunstyrelse, god infrastruktur, ett omfattande bibliotek, hälsovård, ett konstmuseum, sport-och fritidsanläggningar, en sjö, en musikhall, parker och mer. Det har också många av fördelarna med en liten stad. Det är rent och trevligt, omgivet av palmer och en fantastisk utsikt över öknen, och ligger bara 20 minuter från centrala Jerusalem. Kommunen strävar efter att bibehålla en hög livskvalitet genom att erbjuda alla tjänster av en medelstor stad samtidigt som det är ett varmt och bekvämt hem för dess invånare.”

Så lyder den lockande reklamkampanjen för en av Israels största bosättning, Ma’ale Adumim, på Nefesh be’Nefesh’s hemsida.

Samtidigt som bostadspriserna enligt en rapport av Israels nationalbank ökade med 8% 2013 – och har under de senaste decenniet fördubblas – byggs det fler, och billiga, bostäder på ockuperat territorium. Bara i östra Jerusalem, som palestinierna vill se som sin huvudstad i sin framtida stat, har det under bara 2014 godkänts mer än 500 nya israeliska hem.

Ma’ale Adumim grundades 1975 som ett litet arbetssamhälle men har med åren växt till den grad att man idag betraktar det som en stad. Den är placerad strategiskt mellan Jerusalem och Västbanken och binder ihop andra bosättningar med en motorväg som är exklusiv för israeliska förare.

Rosor klättrar längs husfasaderna, gröna palmer och kaktusar bryter av den sandiga vyn. Solen ligger bakom ett sandmoln, en hund skäller från en trädgård och några barn turas om att cykla på en trehjuling. Bladen doftar från de vattnade buskagen. Det är svårt att tänka sig att den här platsen är förbjuden enligt internationell lag.

Maale Adumim är en av Israels mest bebodda bosättning, med en befolkning på nära 40 000 människor. Det har kommit att bli en symbol för Israels politiska strategi. Med israelisk närvaro på Västbanken och i östra Jerusalem förhindrar man palestinsk majoritet och gör det samtidigt svårare för palestinier att ta sig runt. För palestinier innebär det ett omöjliggörande av deras framtida självbestämmande.

Att alla inte är beredda på att bo på ockuperad mark är givet, men fördelarna är många. Det är lätt att föreställa sig att folk flyttar till Ma’ale Adumim av ideologiska skäl. Med bosättningar ser nog många framför sig aggressiva patrioter och israeliska militärer. Några kilometer bort ligger Hebron, varifrån det ständigt anmäls trakasserier mot palestinier. Där råder ständiga sammandrabbningar, stenkastningar, diskriminering och glåpord. Till Hebron flyttar ingen för att få lugn och ro. Men i Ma’ale Adumim finns det inte några palestinier, bara runt om finns det ett par palestinska byar som inte längre har någon chans att mäta sig med befolkningsmängden och ytan.

Till Ma’ale Adumim flyttar israeler främst på grund av bostadspriserna – som är skattesubventionerade –, och lugnet; det slutna, trygga samhället lockar. En lägenhet på ockuperad mark är nära hälften så billig som en motsvarande lägenhet i västra Jerusalem. Många av husen är nya och fräscha, området är barnvänligt och erbjuder mycket grönska. Enligt en undersökning från 2012 av den israeliska NGO:n Peace Now, lägger det israeliska utbildningsministeriet mer pengar på utbildningar per student på ockuperat territorium än inom den gröna linjen som sattes 1967. Större delen av de israeliska bosättningarna på Västbanken och det annekterade östra Jerusalem bebos därför av barnfamiljer från under- och lägre medelklassen. Många av dem är immigranter från forna Sovjetstater, arabiska judar, unga par och ensamstående föräldrar.

Att strömningarna till bosättningarna är ett utslag ur försämrade sociala villkor bland israeler är en tydlig kugg i ett redan gnisslande fredshjul. Reallönerna försämras, arbetsvillkoren är osäkra. Nyligen gick det israeliska privata universitetssjukhuset Hadassah i vad som liknade en konkurs. Israeliska ungdomar har svårt att få ihop en lön som räcker till hyra och mat. Att hitta en lägenhet i Tel Aviv med hyfsad hyra och som fortfarande innehåller en spis – eller ens en toalett – verkar omöjligt. Att hålla sig inom de överenskomna gränserna mellan Israel och Palestina går, men på grund av de politiska åtgärderna – att subventionera boendet på ockuperad mark – blir det svårare för folk att hålla sig inom gränserna.

Propagandan lyder att ekonomin är svag eftersom det kostar att försvara ett land som är omgivet av dödsfiender. Från alla håll vill de oss illa, menar man, och det går inte en dag utan hot från omvärlden. Och nog har Israel fler fiender än allierade. En israelisk regering som utnyttjar den sociala krisen som råder i landet riskerar större problem än bostadsbrist. Genom att överskrida internationell lag och ignorera palestiniernas krav förlorar de sin trovärdighet inför sin alltmer pessimistiska allierade USA.

I Ashkelon, nära Gazaremsan, tjuter flyglarmet med jämna mellanrum. Ännu mer de senaste veckorna efter upptrappningen av våldet. Det är raketer från Gaza som träffar nära den israeliska strandorten. Vid stationsområdet i Tel Aviv blomstrar narkotikahandeln och prostitutionen. I en park intill bygger flyktingar läger. I Jerusalem sker ständiga sammandrabbningar mellan judar och araber, de bor sida vid sida och är varandras svurna fiender. Men i Maale Adumim blommar rosorna, och katterna promenerar lugnt längs de smala små trapporna.