Månadsarkiv: december 2014

Israelisk högersatir och smutskastning

Nyval väntar nästa år då Israels premiärminister Netanyahus regeringskoalition gått i spillror. Främst beror splittringen på den grundlag som Netanyahu utlyste här om veckan: att Israel ska deklareras som en judisk stat.

Nu börjar valkampanjen. Israelisk högersatir och smutskastning… 2015 ser ut att bli ett guldår för högerextremister runtom i hela världen. Både Sverige och Israel förbereder sig för vårens val och förutom det vanliga etnocentriska utopikäbblet som ligger som en tjock slemhög över problemen, och som klart står ivägen för att ta fram konkreta ekonomiska och juridiska förslag mot diskriminering, så handlar den israeliska kampanjen precis som alltid om hur illa det vore om den andra fick bestämma.

Inför valet har tre av vänsterpartierna träffats för att diskutera en eventuell sammanslutning. De tre partierna är Hadash, Ta’al och Balad. Partierna har i det nuvarande Knesset ca 3-4 platser var (av 120), men opinionssiffrorna pekar på att det kommer gå sämre för alla tre. Inte bara för att det generellt går dåligt för vänstern, utan också för att små partier idag inte har samma möjlighet att ta sig över Knesset-spärren, som idag ligger på 3,25% (den var betydligt lägre förut). Jag drar igenom partierna lite kortfattat:

Ta’al (Arabiska rörelsen för förnyelse) grundades 1990 och vann sina första mandat i Knesset -96. Partiet har samarbetat med olika arabiska partier samt Hadash. Ta’al har en tydligare anti-rasistisk hållning.

Hadash (eller Demokratisk front för fred och rättvisa) på hebreiska betyder ”ny” och är ett parti från 1977. De har idag 4 av 120 platser i Knesset och har hållit sig på ett stöd mellan 3-4% genom åren. Målsättningen är att vara ett brett vänsterparti för fredsaktivister, judar och araber, och ska vara ett alternativ till den nuvarande regeringens ockupations- och exploateringspolicy. De är ett slags systerparti från kommunistpartiet Maki och har alltid varit noggranna med sin judisk-arabiska konstellation.

Politiska målsättningar är totalstopp för illegala bosättningar samt evakuering av de existerande från juni 1967. Tvåstatslösning baserat på 67-årsgränserna med Jerusalem som delad huvudstad. Skydda arbetares rättigheter och bygga en stabil, statligt ägd välfärd. Jämställdhet mellan kön. Anti-diskrimineringslagar. Avveckling av massförstörelsevapen.

Balad är också ett arabiskt parti, sprunget ur en grupp arabiska intellektuella i mitten av 90-talet. Främsta målsättningar är att göra Israel till en fullständigt demokratisk stat för alla sina medborgare; de motsätter sig starkt idén om Israel som en judisk stat. Partiet står också för en tvåstatslösning på 67-årsgränserna med östra Jerusalem som Palestinas huvudstad, västra som Israels. Partiet beskriver sig själva som en demokratisk och progressiv rörelse för de palestinska medborgarna i Israel.

Ja, vad kan man säga om den här informationen egentligen? Det verkar ju finnas en del vänsterpartier och de har väl bra målsättningar allihopa. Men som jag skrev tidigare så befinner sig vänstern i ett mycket illa läge, där smutskastning i media bara är ett av vänsterns problem.

Naftali Bennett är religionsminister och ekonomiminister men framför allt är han partiledare för HaBayit HaYehudi som är ett ultranationalistiskt och högerzionistiskt parti – en ganska tydlig representant för den israeliska bosättarrörelsen. Bennett har lång erfarenhet inom företagande och PR och släpper ofta olika kampanjvideos till sitt parti. Bland annat släppte han en video som riktade sig till amerikanska judar och uppmuntrade dem att komma till Israel för att stötta kampen mot Israels alla fiender.

För några dagar sen släppte han en satirisk video om den israeliska vänstern, där vänstern anklagas för att vara en grupp hippies som bara ber om ursäkt för allt. ”Slikha” på hebreiska betyder ”ursäkta” – videon är på hebreiska men kan man ordet ”slikha” så förstår man kanske vad videon handlar om.

Ja det är på den nivån. Men det är väl ungefär så begåvad som högersatir kan bli…

Spontant tror jag att de utomparlamentariska organisationerna i Israel kan göra större nytta för opinionen och fredsarbetet än de nuvarande vänsterpartierna. I PeaceNow och Breaking the Silence kartlägger man till exempel allt från polisvåld till bosättningar. Man sysslar med informationsspridning och aktivism. Jag tror det är där vänstern i Israel jobbar allra bäst.

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

anteckningar

00.21

igår for vi till tel-aviv. som vanligt slog kontrasten från jerusalem mig i ansiktet i form av ett porrflygblad. tel-aviv är en högst ”urban” stad med strippklubbar, slumkvarter, horkvarter, knarkkvarter, hipsterkvarter, arabkvarter, strandkvarter, finkvarter… vi satte oss på stranden och badade i det ljumna medelhavet. kan ni tänka er, att ”palestina-israelkonflikten” hette medelhavskriget på 60-talet? så stor associationsskillnad från typ kriget i ”mellanöstern”.

när det blev mörkt började vi gå mot busscentralen. busscentralen i tel-aviv är det mest prostitutionstäta området, det är också där många papperslösa håller till. vi gick genom en park där det kändes som att det hängde människor från träden, rutschkanorna, gungorna. någon hade byggt ett hem i en av lekplatsens kojor. det låg folk överallt. en kvinna med kort kjol och handbojor tvättade händerna i en liten fontän. mitt i parken stod ett bibliotek som någon politisk hjälporganisation hade satt upp.

till höger fanns en stor basketbollplan där folk spelade basket. just därifrån, från den centrala flyktingslummen i tel-aviv, kommer många basketstjärnor.

idag har jag ströpluggat hebreiska. en omelett puttrar på spisen, mohr ligger och sover och kattis sitter på balkongen och läser ”den långa flykten”.

blev rastlös i benen vid två på natten så vi bestämde oss för att gå ut. vi gick till ”kassetten” (en bar) och satt med sagi, tommie och evyatar. den galna bosniern kom förbi, han lyste verkligen upp när han såg mig. vi satt länge vid ett bord och skämtade och skrattade och hörde katter bråka.

vi träffade också en kanadensare som var här och jobbade med mänskliga rättigheter på västbanken. vi pratade om hur svårt det är att engagera israeler, eftersom israeler ofta vill prata om film och musik och andra kulturella gemensamma nämnare – snarare än diskutera sitt sociala ansvar och sin politiska skuld. jag kan förstå att många ”softa” israeler vill prata om indie och six feet under hellre än ockupationen. vi viktiga vita européer kommer hit av egen vilja för att studera konflikten medan många israeler vill glömma kriget och flytta härifrån. många är politiska till den del att de ideologiskt tar avstånd från ockupationen, men har tappat hoppet om att kunna förändra något. det övriga trycket från många israeler är för högt, och politiken för central. det slutar alltid med att man pratar politik med utlänningarna, och kultur med israelerna. det är synd, men förståeligt, och jag klandrar egentligen ingen för det.

fast hur löser man något på det sättet? det vet jag inte. pratar med andra kanske.

anteckningar

23:28

gick in i en gammal bokhandel idag och spelade mystisk medan jag smög omkring bland de dammiga hyllorna. tänkte att jag skulle imponera på han i kassan och köpa något svårt. blev dock bannemej bajsnödig och gick på en gång. jag kommer tillbaka nån dag.

dagen gick.

jag och sagi gick till baren och jag drack en halv folköl. vi åt pommes frites och skämtade omogna skämt. sen började jag prata med en ryss som är omöjlig att ha att göra med, jävla surpuppa är han. han klagade på fri-jazz-bandet som spelade i bakgrunden, han klagade på ölen, han klagade på mig, han klagade på ryssland, han klagade på araber, han klagade på judar, han klagade fan på allt.

sen imponerade jag alla genom att sätta på coca cola 3. alla ba :———–° *imponerat vissel*

anteckningar

00:14

näää men nu är allt bra igen.

keff på hebreiska betyder kul. gör det det på arabiska också? nån som vet? varför är keff ett negativt laddat ord på svenska? är det en slump bara?

moshe ho benzona keff.

moshe är en kul motherfucker.

00:16

har pratat i två timmar med en judisk bosnier som kom till israel för 20 år sen. jag har aldrig tänkt på att det finns judar i forna jugoslavien. jag har alltid koncentrerat allmänbildningen om forna jugoslavien till typ kristen ortodoxi, islam, olika etniska identiteter osv, men aldrig judendomen. judarna i jugoslavien är ofta sefardim och inte ashkenazi, berättade han. (sefardimjudar är typ andra klassens judar och kommer ofta från arabländer eller typ spanien medan ashkenazi kommer från östeuropa). jag frågade också hur många judar det finns i bosnien idag. han skrattade ett galet skratt och visade upp tre fingrar. ”nästan inga. alla blev dödade i diverse krig eller flydde till israel.”

sen pratade vi istället om katter och primitivism.

han var så intensiv… och nu är jag väldigt trött. han sa själv att han är väldigt intensiv. han är filosof och är RH negativ (det är en rätt ovanlig blodgrupp). yoram fortsatte jobba och jag vandrade hemåt. jerusalem är konstigt på natten. så levande.

Det går åt helvete

Politiskt tumult råder i Israel efter ett år av upptrappat våld i det palestinsk-israeliska kriget. På ett bråkigt möte i Knesset – Israels parlament – förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att han tänkte samla en majoritet för att rösta fram Israel som en judisk stat enligt grundlag. En stat, som alltså i första hand är judisk och i andra hand demokratisk. Upprörda ministrar ropade ut sin vrede, internationella organisationer pekade varningens finger, många från Netanyahus egen koalition ställde sig i opposition. Men tillräckligt många hade han på sin sida för att så småningom få sin vilja igenom, med stöd från andra högerpartier. Med detta väntar ett extrainsatt parlamentsval, där Netanyahu tros kunna bilda en ny koalition. Skillnaden på koalitionens karaktär kommer troligtvis bli färre sekulära centerpartier och ännu ett steg religiöst högerut.

Samtidigt ökar det högerextremistiska våldet i Israel. Det gäller både rasistiska hatbrott mot araber och våld mot vänsteraktivister. De män som brände ihjäl den arabiska tonåringen som hämnd för kidnappningen av de tre israeliska ungdomarna i somras 2014 är ett exempel på hur man låter högerextremismen sätta den politiska agendan. Att ge grönt ljus för en regering med samma ideologiska grund och våldsbejakande är att acceptera den typen av agerande.

Häromveckan skrev Chemi Shalev en artikel i den israeliska nyhetstidningen Haaretz: ”20 top reasons why the right beats the left in the battle for Israel”. Shalev skriver att högern i Israel, trots ganska svajig karaktär och med många meningsskiljaktigheter, ger ett färdigt svarspaket där fiender pekas ut, strategier radas upp och framför allt: de ber aldrig om ursäkt för sin existens. Shalev menar att högern har lyckats balansera en okomplicerad förklaringsmodell trots att deras partiprogram och politiska visioner i grunden är väldigt olika. Medan vänstern, som ju har en historisk betydelse för Israel, har fastnat i en rättfärdighetsdebatt som bara passar en privilegierad medelklass.

Den israeliska vänstern har till sin natur blivit skuldbeläggande och ambivalent. Den är lika bred, spretig och oense som de olika högeralternativen. Man pendlar mellan ett slags traditionell zionism med drömmar från Hertzl, till nostalgiska minnen från kibbutzer med cirkulära ekonomier. Andra drömmer om ett samhälle fritt från stater och klasser, en autonom vänster med fokus på samexistens mellan araber och judar. De flesta är överens om att en tvåstatslösning är den enda rätta och att de illegala bosättningarna på Västbanken är det största hindret för en sådan lösning. Sådana idéer representeras av partier som Hadash, ett arabisk-judiskt vänsterparti, Meretz, med större fokus på socialistisk zionism och Ta’al, ett arabiskt vänsterparti.

Traditionellt är den israeliska arbetarklassen en stark nationalistisk sympatisör och utgör en rätt stor del av de tusentals israeler som bosatt sig på ockuperad mark (en liten del är ideoligisk, men den största delen är ekonomisk). Vänstern har med andra ord låg representation hos någon annan än medelklassen, som inte alltför sällan kommer från Europa och har dubbla medborgarskap. Det, skriver Shalev, gör att den israeliska vänstern idag karaktäriseras som en vegansk, glutenallergisk, makrobiotisk och framför allt utländsk snobbrörelse, medan resten av landet kämpar för sin överlevnad. Vänstern har inte lyckats balansera sitt budskap på ett sätt som övertygar folk om att de inte är ute efter att avskaffa staten Israel – utan att möjliggöra samexistens mellan araber och judar.

Det är bekvämt att vara i opposition. När Hamas skickade raketer mot Israel stod många vänsterledamöter och jublade i media. Något som högern kan surfa på, långt och länge. Den israeliska vänstern måste lyckas övertyga folk om att Israels största fiende är den regering som bejakar våld, nationalism och smyger in kryphål som möjliggör diskriminering. Det är en sådan regering som rättfärdigar palestinskt politiskt motstånd, som tvingar den israeliska arbetarklassen till bosättningar, som sätter en extrem våldsagenda. Vänstern måste våga lita på att en socialistisk politik kan vara lösningen och konkretisera sina budskap och mål. Så länge ser det mörkt ut. När nästa regering röstas fram – om opinionssiffrorna stämmer – kommer det sista lilla ljuset för fred ha slocknat.