Det går åt helvete

Politiskt tumult råder i Israel efter ett år av upptrappat våld i det palestinsk-israeliska kriget. På ett bråkigt möte i Knesset – Israels parlament – förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att han tänkte samla en majoritet för att rösta fram Israel som en judisk stat enligt grundlag. En stat, som alltså i första hand är judisk och i andra hand demokratisk. Upprörda ministrar ropade ut sin vrede, internationella organisationer pekade varningens finger, många från Netanyahus egen koalition ställde sig i opposition. Men tillräckligt många hade han på sin sida för att så småningom få sin vilja igenom, med stöd från andra högerpartier. Med detta väntar ett extrainsatt parlamentsval, där Netanyahu tros kunna bilda en ny koalition. Skillnaden på koalitionens karaktär kommer troligtvis bli färre sekulära centerpartier och ännu ett steg religiöst högerut.

Samtidigt ökar det högerextremistiska våldet i Israel. Det gäller både rasistiska hatbrott mot araber och våld mot vänsteraktivister. De män som brände ihjäl den arabiska tonåringen som hämnd för kidnappningen av de tre israeliska ungdomarna i somras 2014 är ett exempel på hur man låter högerextremismen sätta den politiska agendan. Att ge grönt ljus för en regering med samma ideologiska grund och våldsbejakande är att acceptera den typen av agerande.

Häromveckan skrev Chemi Shalev en artikel i den israeliska nyhetstidningen Haaretz: ”20 top reasons why the right beats the left in the battle for Israel”. Shalev skriver att högern i Israel, trots ganska svajig karaktär och med många meningsskiljaktigheter, ger ett färdigt svarspaket där fiender pekas ut, strategier radas upp och framför allt: de ber aldrig om ursäkt för sin existens. Shalev menar att högern har lyckats balansera en okomplicerad förklaringsmodell trots att deras partiprogram och politiska visioner i grunden är väldigt olika. Medan vänstern, som ju har en historisk betydelse för Israel, har fastnat i en rättfärdighetsdebatt som bara passar en privilegierad medelklass.

Den israeliska vänstern har till sin natur blivit skuldbeläggande och ambivalent. Den är lika bred, spretig och oense som de olika högeralternativen. Man pendlar mellan ett slags traditionell zionism med drömmar från Hertzl, till nostalgiska minnen från kibbutzer med cirkulära ekonomier. Andra drömmer om ett samhälle fritt från stater och klasser, en autonom vänster med fokus på samexistens mellan araber och judar. De flesta är överens om att en tvåstatslösning är den enda rätta och att de illegala bosättningarna på Västbanken är det största hindret för en sådan lösning. Sådana idéer representeras av partier som Hadash, ett arabisk-judiskt vänsterparti, Meretz, med större fokus på socialistisk zionism och Ta’al, ett arabiskt vänsterparti.

Traditionellt är den israeliska arbetarklassen en stark nationalistisk sympatisör och utgör en rätt stor del av de tusentals israeler som bosatt sig på ockuperad mark (en liten del är ideoligisk, men den största delen är ekonomisk). Vänstern har med andra ord låg representation hos någon annan än medelklassen, som inte alltför sällan kommer från Europa och har dubbla medborgarskap. Det, skriver Shalev, gör att den israeliska vänstern idag karaktäriseras som en vegansk, glutenallergisk, makrobiotisk och framför allt utländsk snobbrörelse, medan resten av landet kämpar för sin överlevnad. Vänstern har inte lyckats balansera sitt budskap på ett sätt som övertygar folk om att de inte är ute efter att avskaffa staten Israel – utan att möjliggöra samexistens mellan araber och judar.

Det är bekvämt att vara i opposition. När Hamas skickade raketer mot Israel stod många vänsterledamöter och jublade i media. Något som högern kan surfa på, långt och länge. Den israeliska vänstern måste lyckas övertyga folk om att Israels största fiende är den regering som bejakar våld, nationalism och smyger in kryphål som möjliggör diskriminering. Det är en sådan regering som rättfärdigar palestinskt politiskt motstånd, som tvingar den israeliska arbetarklassen till bosättningar, som sätter en extrem våldsagenda. Vänstern måste våga lita på att en socialistisk politik kan vara lösningen och konkretisera sina budskap och mål. Så länge ser det mörkt ut. När nästa regering röstas fram – om opinionssiffrorna stämmer – kommer det sista lilla ljuset för fred ha slocknat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s