Kategoriarkiv: Annat

Kampen om tittarna

Jag har ju tidigare skrivit om Naftali Bennett och hans smutskastningskampanj av den israeliska vänstern. Videokampanjer verkar vara den ”stora grejen” bland högerpopulister i Israel nu och kanske kan den senaste videon ”The Eternal Jew” ta priset för konspiratorisk högerparanoia.

Med en månad kvar till parlamentsvalet publicerade nämligen bosättarkommittén Samaria en kampanjvideo som har bidragit till en ilsken debatt mellan vänstersympatisörer och högern.

Videon utspelar sig på ett mörkt och prydligt kontor där Herr Strümer sitter och läser ”Hasmol” (en ordlek som betyder både ”vänster” och ”liten” och som syftar till den israeliska oberoende vänstertidningen Haaretz). På hans skrivbord skymtar en svensk flagga tillsammans med Palestinas. In kommer vad som ska föreställa en jude med en grotesk näsa och som med vördnadsfull blick ser upp mot sin europeiske ledare, Herr Strümer. Scenen repeteras ett par gånger, där Herr Strümer kastar ett euro-mynt till sin judiske undersåte och ger honom konspiratoriska uppdrag i form av anti-israeliska stories. ”Palestinska barn mördas” och ”Hamas mänskliga rättigheter kränks”. Alltmedan juden återkommer med det efterfrågade så ändras huvudrubrikerna på ”Hasmols” förstasida och Herr Strümer utropar ”Gut! Gut!” på tyska.

I slutet av videon ändras förstasidan av tidningen till ett tåg som leder in till ett koncentrationsläger. Juden frågar ”What now?”, och Herr Strümer svarar ”Go take care of yourself!”. Nästa scen hänger juden från ett träd i en hängsnara, medan en berättarröst säger: ”The Europeans may seem different to you, but to them… you are exactly the same.” Sedan radas israeliska fredsorganisationer upp, bland annat Breaking the Silence, Peace Now, Machsom Watch och Rabbis for Human Rights – som för att exemplifiera vilka israeliska organisationer som förde tillbaka judarna mot Förintelsen.

Ja, det är en grov anklagelse.

Rabbis for Human Rights, en israelisk organisation som jobbar aktivt mot bosättningspolitiken, skriver följande på sin Facebook: ”A growing number of voices across the political spectrum from Prime Minister Netanyahu to the ADL are condemning the offensive and delusional video put out by the Samaria Settler’s Committee. The video makes explicitly clear its makers belief that all Europeans are Nazis, and the leftist groups partnering with them are nothing but money-hungry Jewish collaborators.”

Många kallar videon för ett tecken på att den politiska debatten härmed har nått sin botten, så till den grad att man på högersidan börjar ta till Förintelsen-liknelser mot vänstern för att nå ut med sitt budskap. Framför allt menar många på vänstersidan att de verkliga problem som valet borde handla om – Israels relation med USA, hur Gaza-kriget hanterades i sommarens senaste intensifiering och premiärminister Netanyahu och hans frus maktmissbruk – helt har kommit i skymundan.

En tröst är alltid att högerpartierna uppenbarligen känner ett visst hot från vänstern. De senaste undersökningarna visar att Netanyahu troligtvis blir omvald och att han kommer bilda en ännu värre koalition än innan, men han har tappat många viktiga allierade från mitten som vinner mark hos de traditionella socialdemokraterna i Knesset. Hur som helst: det finns ett helt spektra med videos från den israeliska högern. Och det de alla har gemensamt är en nästan sanslöst överdriven skrämselpropaganda kombinerat med lite ”isbrytande” putslustighet.

Hur det än går i valet så regerar Bennett och Netanyahu internet, för det populistiska greppet rädsla + lustigt går hem. I den bemärkelsen verkar det inte spela någon roll om folk har förtroende nog att faktiskt pallra sig iväg och rösta – det är en kamp om tittare snarare än väljare.

(Jag kan förresten inte låta bli att associera till Sverigedemokraternas videokampanj inför EU-parlamentsvalet här om året, hade de inte en tysk man på ett ”Europa-kontor” de också?)

Annonser
Taggad , , , , , ,

Israelisk högersatir och smutskastning

Nyval väntar nästa år då Israels premiärminister Netanyahus regeringskoalition gått i spillror. Främst beror splittringen på den grundlag som Netanyahu utlyste här om veckan: att Israel ska deklareras som en judisk stat.

Nu börjar valkampanjen. Israelisk högersatir och smutskastning… 2015 ser ut att bli ett guldår för högerextremister runtom i hela världen. Både Sverige och Israel förbereder sig för vårens val och förutom det vanliga etnocentriska utopikäbblet som ligger som en tjock slemhög över problemen, och som klart står ivägen för att ta fram konkreta ekonomiska och juridiska förslag mot diskriminering, så handlar den israeliska kampanjen precis som alltid om hur illa det vore om den andra fick bestämma.

Inför valet har tre av vänsterpartierna träffats för att diskutera en eventuell sammanslutning. De tre partierna är Hadash, Ta’al och Balad. Partierna har i det nuvarande Knesset ca 3-4 platser var (av 120), men opinionssiffrorna pekar på att det kommer gå sämre för alla tre. Inte bara för att det generellt går dåligt för vänstern, utan också för att små partier idag inte har samma möjlighet att ta sig över Knesset-spärren, som idag ligger på 3,25% (den var betydligt lägre förut). Jag drar igenom partierna lite kortfattat:

Ta’al (Arabiska rörelsen för förnyelse) grundades 1990 och vann sina första mandat i Knesset -96. Partiet har samarbetat med olika arabiska partier samt Hadash. Ta’al har en tydligare anti-rasistisk hållning.

Hadash (eller Demokratisk front för fred och rättvisa) på hebreiska betyder ”ny” och är ett parti från 1977. De har idag 4 av 120 platser i Knesset och har hållit sig på ett stöd mellan 3-4% genom åren. Målsättningen är att vara ett brett vänsterparti för fredsaktivister, judar och araber, och ska vara ett alternativ till den nuvarande regeringens ockupations- och exploateringspolicy. De är ett slags systerparti från kommunistpartiet Maki och har alltid varit noggranna med sin judisk-arabiska konstellation.

Politiska målsättningar är totalstopp för illegala bosättningar samt evakuering av de existerande från juni 1967. Tvåstatslösning baserat på 67-årsgränserna med Jerusalem som delad huvudstad. Skydda arbetares rättigheter och bygga en stabil, statligt ägd välfärd. Jämställdhet mellan kön. Anti-diskrimineringslagar. Avveckling av massförstörelsevapen.

Balad är också ett arabiskt parti, sprunget ur en grupp arabiska intellektuella i mitten av 90-talet. Främsta målsättningar är att göra Israel till en fullständigt demokratisk stat för alla sina medborgare; de motsätter sig starkt idén om Israel som en judisk stat. Partiet står också för en tvåstatslösning på 67-årsgränserna med östra Jerusalem som Palestinas huvudstad, västra som Israels. Partiet beskriver sig själva som en demokratisk och progressiv rörelse för de palestinska medborgarna i Israel.

Ja, vad kan man säga om den här informationen egentligen? Det verkar ju finnas en del vänsterpartier och de har väl bra målsättningar allihopa. Men som jag skrev tidigare så befinner sig vänstern i ett mycket illa läge, där smutskastning i media bara är ett av vänsterns problem.

Naftali Bennett är religionsminister och ekonomiminister men framför allt är han partiledare för HaBayit HaYehudi som är ett ultranationalistiskt och högerzionistiskt parti – en ganska tydlig representant för den israeliska bosättarrörelsen. Bennett har lång erfarenhet inom företagande och PR och släpper ofta olika kampanjvideos till sitt parti. Bland annat släppte han en video som riktade sig till amerikanska judar och uppmuntrade dem att komma till Israel för att stötta kampen mot Israels alla fiender.

För några dagar sen släppte han en satirisk video om den israeliska vänstern, där vänstern anklagas för att vara en grupp hippies som bara ber om ursäkt för allt. ”Slikha” på hebreiska betyder ”ursäkta” – videon är på hebreiska men kan man ordet ”slikha” så förstår man kanske vad videon handlar om.

Ja det är på den nivån. Men det är väl ungefär så begåvad som högersatir kan bli…

Spontant tror jag att de utomparlamentariska organisationerna i Israel kan göra större nytta för opinionen och fredsarbetet än de nuvarande vänsterpartierna. I PeaceNow och Breaking the Silence kartlägger man till exempel allt från polisvåld till bosättningar. Man sysslar med informationsspridning och aktivism. Jag tror det är där vänstern i Israel jobbar allra bäst.

Taggad , , , , , , , , ,

anteckningar

00.21

igår for vi till tel-aviv. som vanligt slog kontrasten från jerusalem mig i ansiktet i form av ett porrflygblad. tel-aviv är en högst ”urban” stad med strippklubbar, slumkvarter, horkvarter, knarkkvarter, hipsterkvarter, arabkvarter, strandkvarter, finkvarter… vi satte oss på stranden och badade i det ljumna medelhavet. kan ni tänka er, att ”palestina-israelkonflikten” hette medelhavskriget på 60-talet? så stor associationsskillnad från typ kriget i ”mellanöstern”.

när det blev mörkt började vi gå mot busscentralen. busscentralen i tel-aviv är det mest prostitutionstäta området, det är också där många papperslösa håller till. vi gick genom en park där det kändes som att det hängde människor från träden, rutschkanorna, gungorna. någon hade byggt ett hem i en av lekplatsens kojor. det låg folk överallt. en kvinna med kort kjol och handbojor tvättade händerna i en liten fontän. mitt i parken stod ett bibliotek som någon politisk hjälporganisation hade satt upp.

till höger fanns en stor basketbollplan där folk spelade basket. just därifrån, från den centrala flyktingslummen i tel-aviv, kommer många basketstjärnor.

idag har jag ströpluggat hebreiska. en omelett puttrar på spisen, mohr ligger och sover och kattis sitter på balkongen och läser ”den långa flykten”.

blev rastlös i benen vid två på natten så vi bestämde oss för att gå ut. vi gick till ”kassetten” (en bar) och satt med sagi, tommie och evyatar. den galna bosniern kom förbi, han lyste verkligen upp när han såg mig. vi satt länge vid ett bord och skämtade och skrattade och hörde katter bråka.

vi träffade också en kanadensare som var här och jobbade med mänskliga rättigheter på västbanken. vi pratade om hur svårt det är att engagera israeler, eftersom israeler ofta vill prata om film och musik och andra kulturella gemensamma nämnare – snarare än diskutera sitt sociala ansvar och sin politiska skuld. jag kan förstå att många ”softa” israeler vill prata om indie och six feet under hellre än ockupationen. vi viktiga vita européer kommer hit av egen vilja för att studera konflikten medan många israeler vill glömma kriget och flytta härifrån. många är politiska till den del att de ideologiskt tar avstånd från ockupationen, men har tappat hoppet om att kunna förändra något. det övriga trycket från många israeler är för högt, och politiken för central. det slutar alltid med att man pratar politik med utlänningarna, och kultur med israelerna. det är synd, men förståeligt, och jag klandrar egentligen ingen för det.

fast hur löser man något på det sättet? det vet jag inte. pratar med andra kanske.

anteckningar

23:28

gick in i en gammal bokhandel idag och spelade mystisk medan jag smög omkring bland de dammiga hyllorna. tänkte att jag skulle imponera på han i kassan och köpa något svårt. blev dock bannemej bajsnödig och gick på en gång. jag kommer tillbaka nån dag.

dagen gick.

jag och sagi gick till baren och jag drack en halv folköl. vi åt pommes frites och skämtade omogna skämt. sen började jag prata med en ryss som är omöjlig att ha att göra med, jävla surpuppa är han. han klagade på fri-jazz-bandet som spelade i bakgrunden, han klagade på ölen, han klagade på mig, han klagade på ryssland, han klagade på araber, han klagade på judar, han klagade fan på allt.

sen imponerade jag alla genom att sätta på coca cola 3. alla ba :———–° *imponerat vissel*

anteckningar

00:14

näää men nu är allt bra igen.

keff på hebreiska betyder kul. gör det det på arabiska också? nån som vet? varför är keff ett negativt laddat ord på svenska? är det en slump bara?

moshe ho benzona keff.

moshe är en kul motherfucker.

00:16

har pratat i två timmar med en judisk bosnier som kom till israel för 20 år sen. jag har aldrig tänkt på att det finns judar i forna jugoslavien. jag har alltid koncentrerat allmänbildningen om forna jugoslavien till typ kristen ortodoxi, islam, olika etniska identiteter osv, men aldrig judendomen. judarna i jugoslavien är ofta sefardim och inte ashkenazi, berättade han. (sefardimjudar är typ andra klassens judar och kommer ofta från arabländer eller typ spanien medan ashkenazi kommer från östeuropa). jag frågade också hur många judar det finns i bosnien idag. han skrattade ett galet skratt och visade upp tre fingrar. ”nästan inga. alla blev dödade i diverse krig eller flydde till israel.”

sen pratade vi istället om katter och primitivism.

han var så intensiv… och nu är jag väldigt trött. han sa själv att han är väldigt intensiv. han är filosof och är RH negativ (det är en rätt ovanlig blodgrupp). yoram fortsatte jobba och jag vandrade hemåt. jerusalem är konstigt på natten. så levande.

Det går åt helvete

Politiskt tumult råder i Israel efter ett år av upptrappat våld i det palestinsk-israeliska kriget. På ett bråkigt möte i Knesset – Israels parlament – förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att han tänkte samla en majoritet för att rösta fram Israel som en judisk stat enligt grundlag. En stat, som alltså i första hand är judisk och i andra hand demokratisk. Upprörda ministrar ropade ut sin vrede, internationella organisationer pekade varningens finger, många från Netanyahus egen koalition ställde sig i opposition. Men tillräckligt många hade han på sin sida för att så småningom få sin vilja igenom, med stöd från andra högerpartier. Med detta väntar ett extrainsatt parlamentsval, där Netanyahu tros kunna bilda en ny koalition. Skillnaden på koalitionens karaktär kommer troligtvis bli färre sekulära centerpartier och ännu ett steg religiöst högerut.

Samtidigt ökar det högerextremistiska våldet i Israel. Det gäller både rasistiska hatbrott mot araber och våld mot vänsteraktivister. De män som brände ihjäl den arabiska tonåringen som hämnd för kidnappningen av de tre israeliska ungdomarna i somras 2014 är ett exempel på hur man låter högerextremismen sätta den politiska agendan. Att ge grönt ljus för en regering med samma ideologiska grund och våldsbejakande är att acceptera den typen av agerande.

Häromveckan skrev Chemi Shalev en artikel i den israeliska nyhetstidningen Haaretz: ”20 top reasons why the right beats the left in the battle for Israel”. Shalev skriver att högern i Israel, trots ganska svajig karaktär och med många meningsskiljaktigheter, ger ett färdigt svarspaket där fiender pekas ut, strategier radas upp och framför allt: de ber aldrig om ursäkt för sin existens. Shalev menar att högern har lyckats balansera en okomplicerad förklaringsmodell trots att deras partiprogram och politiska visioner i grunden är väldigt olika. Medan vänstern, som ju har en historisk betydelse för Israel, har fastnat i en rättfärdighetsdebatt som bara passar en privilegierad medelklass.

Den israeliska vänstern har till sin natur blivit skuldbeläggande och ambivalent. Den är lika bred, spretig och oense som de olika högeralternativen. Man pendlar mellan ett slags traditionell zionism med drömmar från Hertzl, till nostalgiska minnen från kibbutzer med cirkulära ekonomier. Andra drömmer om ett samhälle fritt från stater och klasser, en autonom vänster med fokus på samexistens mellan araber och judar. De flesta är överens om att en tvåstatslösning är den enda rätta och att de illegala bosättningarna på Västbanken är det största hindret för en sådan lösning. Sådana idéer representeras av partier som Hadash, ett arabisk-judiskt vänsterparti, Meretz, med större fokus på socialistisk zionism och Ta’al, ett arabiskt vänsterparti.

Traditionellt är den israeliska arbetarklassen en stark nationalistisk sympatisör och utgör en rätt stor del av de tusentals israeler som bosatt sig på ockuperad mark (en liten del är ideoligisk, men den största delen är ekonomisk). Vänstern har med andra ord låg representation hos någon annan än medelklassen, som inte alltför sällan kommer från Europa och har dubbla medborgarskap. Det, skriver Shalev, gör att den israeliska vänstern idag karaktäriseras som en vegansk, glutenallergisk, makrobiotisk och framför allt utländsk snobbrörelse, medan resten av landet kämpar för sin överlevnad. Vänstern har inte lyckats balansera sitt budskap på ett sätt som övertygar folk om att de inte är ute efter att avskaffa staten Israel – utan att möjliggöra samexistens mellan araber och judar.

Det är bekvämt att vara i opposition. När Hamas skickade raketer mot Israel stod många vänsterledamöter och jublade i media. Något som högern kan surfa på, långt och länge. Den israeliska vänstern måste lyckas övertyga folk om att Israels största fiende är den regering som bejakar våld, nationalism och smyger in kryphål som möjliggör diskriminering. Det är en sådan regering som rättfärdigar palestinskt politiskt motstånd, som tvingar den israeliska arbetarklassen till bosättningar, som sätter en extrem våldsagenda. Vänstern måste våga lita på att en socialistisk politik kan vara lösningen och konkretisera sina budskap och mål. Så länge ser det mörkt ut. När nästa regering röstas fram – om opinionssiffrorna stämmer – kommer det sista lilla ljuset för fred ha slocknat.

Vad som inte framgår i svensk media är ju de meddelanden som Hamas skickar till Israel. Typ döda alla judar, Hitler hade rätt, imorn bombar vi flygplatsen, nu har vi fått fetare raketer och hjälp från Hezbollah. Som betraktare tänker man kanske sällan på att Israel är en nation som har samlat hundratusentals judar från länder där de blivit förföljda, gasade, misshandlade. Det gäller inte bara hitlertyskland utan även Ryssland, Marocko etc.

Tänker inte alls rättfärdiga Israels markinvasion, men försöka förklara den rädsla som israeler känner inför Hamas. Många verkar förvirra ihop markinvasionen med att man ska ta över Gaza för att man typ skulle vilja bosätta sig där, eller för att man bara vill skjuta barn för att det är kul. Israel har inga alls planer på att ta över Gaza – det är i alla fall inte syftet med invasionen. Syftet med invasionen är att avväpna Hamas och tillintetgöra deras tunnlar som går under marken från Gaza till Israel. Syftet med de tunnlarna är inte att fly från Gaza (det finns ju vägar ut genom Egypten) utan komma in Israel, ofta till närliggande kibbutzer, och skjuta ihjäl folk samt smuggla in fler raketer. Sen kan man vara för det palestinska väpnade motståndet, eller i alla fall förstå det, även fast jag hellre skulle se en utveckling på fredlig väg. Jag vet att folk kommer tycka jag är en borgerlig Carl Bildt som säger det. Med fredlig väg menar jag ihärdigt arbete i tider när konflikten inte är aktiv. Arbete mot diskriminering, hårdare förhandlingar, stopp på bosättningarna på Västbanken (på Gaza finns det ju inte längre bosättningar). Jag tror dock inte på ett tillintetgörande av varken Gaza, Västbanken eller Israel.

De hundratals raketer som skickas från Gaza till Israel, som Israel först valde att avvakta för att inte blossa upp konflikten, skickas ofta från tätbebodda områden och nära sjukhus och moskéer, därför att de vet att Israel vill eliminera risken att döda civila. Sedan uppmanas de civila på Gaza, av Hamas, att stanna kvar i byggnaderna medan Israel uppmanar folk att evakuera för att kunna förstöra rakethållarna, tunnlarna, högkvarteren etc. Självklart kan man diskutera varför folk på Gazaremsan ska vika undan för fienden, och självklart är det här en strategi som används därför att Hamas inte har ett utvecklat försvarssystem som Israel. Men Hamas vinner mycket på att dödssiffran på gazaremsan stiger, eftersom det ger internationell legitimitet. För de civila offren på Gaza är det hur som helst en jävla tragedi. Fick jag välja skulle jag skrubba bajs i ansiktet både på Avigdor Lieberman (israelisk utrikesminister) m. fl, samt Khaled Mashal (Hamas ledare som befinner sig nån annanstans såklart).

Att Israel tror att man kan städa bort Hamas är också omdömeslöst och korkat.

Sen finns ett jävla ihärdigt jävla cp-argument från idiottöntar (oj, tänk om du hittar min blogg nu, men jag nämner dig i alla fall inte vid namn. Peace.), om att Hamas får skylla sig själv och att det är Hamas som är palestiniernas största fiende. Väljer man att betrakta konflikten så enfaldigt och inzoomat har man absolut inte läst på, och har ingen förståelse för sociala villkor, ekonomiska förutsättningar och på vilket slags växelverkan både israelisk och palestinsk säkerhetspolitik vilar på. Det vanligaste dessa töntiga svennar brukar hävda är att Hamas borde koncentrerat sig på att bygga en ordentlig välfärd på gazaremsan istället för att ”lägga alla pengar” på raketer. Såhär lyder ett av citaten:

Saknar ett perspektiv nämligen:
Antag att Gazaborna 2005 hade bestämt : Nu jäklar – när Israelerna nu har lämnat oss så skall vi bli det goda exemplet och visa vår kreativitet och önskan till en fredlig utveckling. Nu jäklar ska vi utnyttja våra hamnar för import och export. Vi skall utveckla alla de växthus Israelerna lämnar efter sig och börja massproduktion av grönsaker. Vi skall investera i utbildning och att inspirera till nya företag, vi skall bygga ett sekulärt arabiskt område som exempel för andra att följa, vi skall köpa kunskap av våra grannar, vi skall konkurrera med bra hamnavgifter och god service.
Hur hade det sett ut nu 9 år senare???

Den trötta gubben är en bloggare som säkert är sverigedemokrat också (sverigedemokrater hyser ju stor sympati för israelisk säkerhetspolitik mot det islamiska hotet). Vad han missar är att Hamas redan 2006 lade största delen av sin budget på att bygga skolor, starta dagisverksamhet, olika religiösa aktiviteter etc. Att man valde att inte gå ”kapitalistvägen” och massproducera grönsaker och sälja till väst för sexiga erbjudanden är dumt att förvänta sig från ett parti som är emot västerländsk kapitalism. Hamas har som huvudmål ett utplånande av staten Israel och göra hela området muslimskt. Ej bygga ett nytt Amsterdam med prostitutionsstråk och kasinos med grymma blinkande gurkor och tomater som konkurrerar ut holländska växthustomater. Hamas största fiende är Israel, och Knessets största fiende är Hamas.

Okej, nä det var en förklaring. Nu kommer folk tro att jag är en stolt nefesh be nefesh sionist som går och vajar israels flagga. Gör jag ej. När jag ser folk på facebook kalla israeler för avskum blir jag dock rätt less för det känns som att dessa människor varken känner palestinier och israeler och har bara fastnat i den här palestinasjalgrejen och har inte ens en aning om var gaza/västbanken etc ligger och hur de styrs. Nä vet inte tror jag som vanligt bara stör mig på folk. För jag är typ nån sur tant…

I Ma’ale Adumim blommar rosorna

Efter senaste tidens kidnappningar och mord, där tre israeliska tonåringar hittats döda i den ockuperade Västbanken och en palestinsk tonåring hittad begraven i Jerusalem av vad man tror har varit ett nationalistiskt hämnddåd till föregående, har våldet i hela regionen ökat markant. Inte bara mellan Hamas och Israeli Defence Force, där raketer från Gaza träffar södra Israel och IDF attackerar strategiska mål på Gazaremsan. I Jerusalem har framför allt två uppmärksammade protester ägt rum. En, där högerextrema israeler under protestens gång gav sig på förbipasserande araber och ropade ”Död åt alla araber”. Den andra, där hundratals palestinier samlades i östra Jerusalem till minne av den mördade palestinske tonåringen och blev attackerade av israelisk polis, vilket urartade i kaos där stenar och eld for genom luften.

Det är tydligt att något håller på att hända. Den palestinierägda souveniraffären i västra Jerusalem som ligger vägg i vägg med en judisk affär som säljer kippor, är stängd. Ungdomarna på stan verkar mer uppspelta än vanligt, någon står och bankar med sin fot mot en plåtvägg. Mitt på det centrala torget står en klunga på 30 personer och debatterar ilsket med varandra; en ultra ortodox pojke står och blir uppläxad av en trettioårig man som förespråkar ett slut på ockupationen av Palestina. Poliser står i klungor eller far runt i motorcyklar och ljudet från helikoptrar bullrar oavbrutet från den ljusblå, stekheta luften.

Västbankens president Mahmoud Abbas har kallat kidnappningen och mordet på den palestinske tonåringen som ett dåd utförd av bosättare. Och säkerligen anses de tre israeliska tonåringar som blev bortförda och mördade också ha varit bosättare, oavsett om de faktiskt var det eller inte. Vad som i alla fall är tydligt är att den misslyckade fredsförhandlingen mellan Israel och Palestina just nu betalar sitt pris, och bosättningarna är utan tvekan det största, namngivna, problemet.

För den palestinska sidans del var ett absolut stopp på byggandet av illegala bosättningar en förutsättning för fred. Och från det israeliska hållet var den nya unionen mellan Gazas Hamas och Västbankens Fatah det som satte stopp för vidare förhandlingar. Samtalen las ner, och det israeliska bebyggandet på den ockuperade Västbanken fortsatte. Och även fast många israeler idag är emot ockupationen och bosättningarna så visar andra siffror på att många idag föredrar att bo i bosättningarna hellre än inom de godkända gränserna.

”Ma’ale Adumim har alla fördelar en stor stad kan ha: ett slutet köpcentrum och flera shoppingstråk, en kommunstyrelse, god infrastruktur, ett omfattande bibliotek, hälsovård, ett konstmuseum, sport-och fritidsanläggningar, en sjö, en musikhall, parker och mer. Det har också många av fördelarna med en liten stad. Det är rent och trevligt, omgivet av palmer och en fantastisk utsikt över öknen, och ligger bara 20 minuter från centrala Jerusalem. Kommunen strävar efter att bibehålla en hög livskvalitet genom att erbjuda alla tjänster av en medelstor stad samtidigt som det är ett varmt och bekvämt hem för dess invånare.”

Så lyder den lockande reklamkampanjen för en av Israels största bosättning, Ma’ale Adumim, på Nefesh be’Nefesh’s hemsida.

Samtidigt som bostadspriserna enligt en rapport av Israels nationalbank ökade med 8% 2013 – och har under de senaste decenniet fördubblas – byggs det fler, och billiga, bostäder på ockuperat territorium. Bara i östra Jerusalem, som palestinierna vill se som sin huvudstad i sin framtida stat, har det under bara 2014 godkänts mer än 500 nya israeliska hem.

Ma’ale Adumim grundades 1975 som ett litet arbetssamhälle men har med åren växt till den grad att man idag betraktar det som en stad. Den är placerad strategiskt mellan Jerusalem och Västbanken och binder ihop andra bosättningar med en motorväg som är exklusiv för israeliska förare.

Rosor klättrar längs husfasaderna, gröna palmer och kaktusar bryter av den sandiga vyn. Solen ligger bakom ett sandmoln, en hund skäller från en trädgård och några barn turas om att cykla på en trehjuling. Bladen doftar från de vattnade buskagen. Det är svårt att tänka sig att den här platsen är förbjuden enligt internationell lag.

Maale Adumim är en av Israels mest bebodda bosättning, med en befolkning på nära 40 000 människor. Det har kommit att bli en symbol för Israels politiska strategi. Med israelisk närvaro på Västbanken och i östra Jerusalem förhindrar man palestinsk majoritet och gör det samtidigt svårare för palestinier att ta sig runt. För palestinier innebär det ett omöjliggörande av deras framtida självbestämmande.

Att alla inte är beredda på att bo på ockuperad mark är givet, men fördelarna är många. Det är lätt att föreställa sig att folk flyttar till Ma’ale Adumim av ideologiska skäl. Med bosättningar ser nog många framför sig aggressiva patrioter och israeliska militärer. Några kilometer bort ligger Hebron, varifrån det ständigt anmäls trakasserier mot palestinier. Där råder ständiga sammandrabbningar, stenkastningar, diskriminering och glåpord. Till Hebron flyttar ingen för att få lugn och ro. Men i Ma’ale Adumim finns det inte några palestinier, bara runt om finns det ett par palestinska byar som inte längre har någon chans att mäta sig med befolkningsmängden och ytan.

Till Ma’ale Adumim flyttar israeler främst på grund av bostadspriserna – som är skattesubventionerade –, och lugnet; det slutna, trygga samhället lockar. En lägenhet på ockuperad mark är nära hälften så billig som en motsvarande lägenhet i västra Jerusalem. Många av husen är nya och fräscha, området är barnvänligt och erbjuder mycket grönska. Enligt en undersökning från 2012 av den israeliska NGO:n Peace Now, lägger det israeliska utbildningsministeriet mer pengar på utbildningar per student på ockuperat territorium än inom den gröna linjen som sattes 1967. Större delen av de israeliska bosättningarna på Västbanken och det annekterade östra Jerusalem bebos därför av barnfamiljer från under- och lägre medelklassen. Många av dem är immigranter från forna Sovjetstater, arabiska judar, unga par och ensamstående föräldrar.

Att strömningarna till bosättningarna är ett utslag ur försämrade sociala villkor bland israeler är en tydlig kugg i ett redan gnisslande fredshjul. Reallönerna försämras, arbetsvillkoren är osäkra. Nyligen gick det israeliska privata universitetssjukhuset Hadassah i vad som liknade en konkurs. Israeliska ungdomar har svårt att få ihop en lön som räcker till hyra och mat. Att hitta en lägenhet i Tel Aviv med hyfsad hyra och som fortfarande innehåller en spis – eller ens en toalett – verkar omöjligt. Att hålla sig inom de överenskomna gränserna mellan Israel och Palestina går, men på grund av de politiska åtgärderna – att subventionera boendet på ockuperad mark – blir det svårare för folk att hålla sig inom gränserna.

Propagandan lyder att ekonomin är svag eftersom det kostar att försvara ett land som är omgivet av dödsfiender. Från alla håll vill de oss illa, menar man, och det går inte en dag utan hot från omvärlden. Och nog har Israel fler fiender än allierade. En israelisk regering som utnyttjar den sociala krisen som råder i landet riskerar större problem än bostadsbrist. Genom att överskrida internationell lag och ignorera palestiniernas krav förlorar de sin trovärdighet inför sin alltmer pessimistiska allierade USA.

I Ashkelon, nära Gazaremsan, tjuter flyglarmet med jämna mellanrum. Ännu mer de senaste veckorna efter upptrappningen av våldet. Det är raketer från Gaza som träffar nära den israeliska strandorten. Vid stationsområdet i Tel Aviv blomstrar narkotikahandeln och prostitutionen. I en park intill bygger flyktingar läger. I Jerusalem sker ständiga sammandrabbningar mellan judar och araber, de bor sida vid sida och är varandras svurna fiender. Men i Maale Adumim blommar rosorna, och katterna promenerar lugnt längs de smala små trapporna.

jag tänkte dela med mig av min så kallade ”förlossningsberättelse” nu. jag tror att det behövs både av allmänna och privata skäl: allmänna för att jag själv hade bra användning av andras upplevelser inför mig egen förlossning. jag hade aldrig läst förlossningsberättelser innan jag själv var gravid och insåg hur extremt lite jag visste om hela förloppet. jag föreställde mig ju, precis som många andra, att jag i timmar skulle ligga och försöka ”skita ut en vattenmelon”. när jag sedan började läsa på insåg jag att det verkligen var långt ifrån hur författarna beskrev sina förlossningar, och nu när jag själv varit med om det vill jag dela med mig av min egen version.

jag märker själv att jag blir darrig och tårögd i rösten när folk frågar om allt gått bra. jag födde för drygt en vecka sen och bearbetar fortfarande händelsen mentalt. för min del vill jag inte byta ut eller förändra något. det är klart att det var läskigt, stressigt och helt, helt, helt sjukt – jag hade dessutom en rätt utdragen förlossning. jag vill inte låta onödigt romantiserande, men hela upplevelsen har stärkt mig och även mitt förhållande med m. här sitter vi ju nu, alla tre i soffan, och delar alla upplevelsen på olika sätt. men det väcker starka känslor och jag inser plötsligt hur överväldigande det var, hur stressad och lycklig och rädd jag var, och att upplevelsen är det största jag hittills varit med om.

jag gick och lyssnade otåligt och irriterat efter alla tänkbara tecken på att allt skulle sättas igång gradvis i flera veckor. blondinbella födde sin unge, allt hade gått bra, fotballfrue hade fött sin unge, allt hade gått perfekt (självklart följde jag dem, vi var ju ”synkade”). jag missunnar dem inte deras drömberättelser som låter ”allt gick snabbt, jag var peppad, jag sprack inget”, kul att allt gick bra ju. och jag hade med handen på hjärtat en del stöd av blondinbellas coaching, att mycket handlar om inställning, förberedelser och att säga till sig själv att detta är något jag kommer klara av. jag tar det med en nypa salt såklart, komplikationer är inget du kan förhindra med lite entrepenörskap och självförtroende kommer inte gratis eller av sig själv. men jag hade råd att ta med mig inställningen till huddinge sjukhus, jag skulle försöka vara peppad, glad, cool och stark, inte förlora humöret eller ”tron på mig själv”. min graviditet hade varit komplikationsfri, så jag hade inget att oroa mig för. och förresten: inte för att det på något vis är fel att tappa humöret och bli less och opeppad. det blir man ju. men att försöka komma ur det, försöka att inte ge upp och bli rädd eller få panik, vad som än händer. bara känna att man är på en plats omringad av professionella människor som vet vad de gör, och prata så mycket det gick med m om vad jag var rädd för och vad jag ville att han skulle göra/inte göra. jag hade också turen att få plats på mitt ”vårdval”. jag har hört många som inte fått plats när tiden väl är inne och i sista sekund tvingas åka någon helt annanstans. (stor jävla fin eloge till nina björks artikel i dn)

till hjälp för att återskapa förlossningsprocessen har jag en kopia av min förlossningsjournal samt av m, som var med mig hela tiden och som bara sprang på toa en enda gång under alla timmarna vi satt i förlossningsrummet. jag kommer försöka specificera vad som hände och jag hoppas att den här texten kan inspirera, lära och bidra till djungeln av olika människors erfarenheter, alla är ju så unika, och jag kan bara hoppas att den känns relevant även för personer som inte är gravida. ja, varsågoda:

det började vid fem på kvällen den första december: jag upptäckte en blodfläck i mina trosor när jag var och kissade. jag blev kallsvettig och tänkte att något var fel och ringde förlossningen för att rådgöra. rör sig barnet? ja. har du ont? …mja, nä, jag vet inte, ibland…? de sa att jag skulle avvakta och se om det kom mer blod. vila och ät något. jag gjorde som de sa och la mig för att vila med katten och m. kollade på några avsnitt seinfeld och lusläste idiotiska bloggar. jag hade mina aningar, en molande ”mensvärk” som kom och gick, jag kände mig nästan lite full, lite konstig, lite håglös men ändå ganska lugn. jag sa till m att det kanske var idag, fast vi skulle inte hoppas för mycket.

vid elva på kvällen började ”mensvärkarna” bli värre, de kom och gick lite då och då, men inte oftare än någon gång i halvtimmen. värkarna kändes annorlunda, de började i nedre delen av ryggen och strålade aggressivt ut till buken. under en aktiv förlossning har värkarna ungefär 2-3 minuters mellanrum, varje värk varar i ungefär en minut. mellanrummen är helt smärtfria, vilket jag så här i efterhand kan tycka är sjukt coolt och snällt och rätt.

vi började kolla på ”state of grace”, minns exakt ingenting av den filmen eftersom jag bara låg och kände efter i min kropp. det var säkert värkar, men de var ganska svaga. borde jag ringa till förlossningen och be om att få komma in? vid ett på natten kom det mer blod, jag ringde förlossningen igen. barnmorskan sa att jag skulle komma in på en kontroll för att se om det var några konstigheter med blödningarna. jag och m tittade peppad och stressat på varandra, kanske var det dags nu ändå? vi panikstädade lite, tog ett foto med vår engångskamera och beställde en taxi till sjukhuset. i taxin kom en ordentlig värk. jag tog tag i m:s hand, vi log mot varandra, jag blev vindögd av den plötsliga buksmärtan och försökte tänka på att andas och slappna av.

vi blev förda till ett litet kalt rum med en brits, en klocka, en ”statens normal”-tavla föreställande en bebis och en stork och en digital skärm som blinkade tomt. en sköterska kom in och började undersöka mig och registrera mina värkar. genom att koppla fast ett slags bälte runt min mage kunde man ”mäta” mina värkar i siffror. helt riktigt sköt siffrorna upp när jag fick mer ont och sjönk när jag inte hade ont alls. jag blev glad av den där skärmen, den var till stor hjälp. smärtan syns ju inte utifrån – jag jämförde det med när man slår i lilltån; det gör skitont men ingen tror en eftersom det inte finns något blåmärke att bevisa smärtan med. ”värksiffrorna” gav mig bekräftelse och visade verkligen att vissa värkar gjorde mer ont än andra, och m kunde hjälpa mig att hålla koll och lugna mig när han såg att värkarna avtog.

en undersökning och några värkar senare blev vi hemskickade, jag blev ordinerad vila, ett bad och en alvedon. vi stod i huddinge centrum, mitt i den kyliga natten, förvirrade och med mina värkar, en darrande ekonomi som oroligt funderade på om vi skulle försöka ta en nattbuss hem för att dryga ut kostnanderna, vi skulle väl så småningom in igen? jo, de hade sagt på förlossningen att jag hade påbörjat ”latensfasen”. nu är det bara hem och vänta på att värkarna kommer oftare.vi tog taxi hem, jag hade för ont och orkade inte krångla med nattbussar till skärholmen hit och dit. och vi ramlade hem med övertygelsen om att åka in igen inom ett par timmar.

klockan var halv fyra på natten när vi kom hem, vi kollade på arkiv x och bara väntade på värkarna som ökade. ibland gjorde de så ont att jag inte visste hur jag skulle sitta, ligga eller stå. jag tog en varm dusch, det hjälpte. gick och la mig igen, m höll i min hand under varje värk, han gjorde mackor, te, bullade upp med kuddar, täcken, försökte uppmuntra mig att sova. efter några timmar på det här sättet, med värkar som hade börjat komma var sjunde minut (laddade ner en ”värktimer”-app…) började jag förlora peppen och blev mest ledsen och irriterad. det gjorde ju skitont, kan de inte bara komma tätare så jag får åka in snart och få detta överstökat? varje värk kändes som en panikvåg, jag visste inte hur jag skulle bli ett med dem. jag försökte tänka positivt. snart är graviditeten över, snart är smärtan borta. det gick flera timmar till, vid tio på morgonen ringde jag till förlossningen igen. ”snälla, de gör skitont, låt mig komma in,” vädjade jag. ”du får komma in när det gör ont var tredje minut.” de ordinerade alvedon igen och – en dusch. jag började gråta, m sprang och köpte alvedon.

klockan blev två på dagen och nu gjorde det ont var fjärde minut. nu hade det det hade gått 8-9 timmar med jobbiga värkar och jag ville bara in och föda, som att det skulle gå snabbare om jag bara var på sjukhuset. jag ringde till förlossningen och ljög att det gjorde ont var tredje minut. de lät tveksamma och frågade en del kontrollfrågor. jag förstod att de bara höll i samtalet för att kunna höra om det verkligen kom en värk (man kan inte prata när värken sitter i). av kosmiska illvilliga anledningar hoppade nästa värk över och jag började gråta igen och bad bara om att få grönt ljus. barnmorskan suckade och sa okej.

samma procedur igen. taxi till huddinge och in i samma lilla kala rum med storken och bebis-tavlan, registrera värkarna och bara be till gudarna att vi inte blev hemskickade igen (taxiräkningarna!!! ångesten!!! smärtan!!!). sköterskan noterade värkar var fjärde minut och att jag var öppen tre till fyra centimeter. ja det här med ”att vara öppen” – ska klargöra att det inte har med slidöppningen att göra utan hur öppen ”livmodermunnen” är. krysta ut barnet gör man när livmodermunnen är öppen tio centimeter, och från och med fyra centimeter räknas förlossningen som aktivt igång. värkarna man känner är livmodermunnen som öppnas – d.v.s. sammandragningarna som drar ihop hela paketet som bebisen ligger i för att öppna upp gången. detta gör ont, kommer regelbundet och kallas alltså för värkar. värkarna är med andra ord effektiva, vilket kan vara en tröst när det gör ont. varje värk öppnar upp lite lite mer.

15:38 Inlägges på förlossningsavdelningen, 26-årig gravid. Uppger att hon har haft värkar sedan 23-tiden igår. Värkarna kommer med 3 minuters intervall. Puls 90.

vi fick komma till ett nytt rum med neddämpad belysning, en adventsljusstake i hörnet och några bägare med äppeljuice och vatten vid den uppfällda sängen. jag var precis mellan två värkar så jag hade tid att skämta över mysfaktorn men kände mig samtidigt lättad över hur fint de hade gjort det. det kändes inte ens som ett sjukhus. jag la mig tillrätta och lät värkarna komma och gå. jag vet inte hur vi fördrev tiden, den bara rasade iväg. jag njöt av de smärtfria minuterna mellan minutvärkarna, fick lite massage av m, fick en smoothie av en barnmorska med tatueringar, testade lustgasen och delade med mig lite till m. timmarna gick, jag hade fortfarande ont var tredje minut men de började göra så jävla ont. eller, jag vet inte om det berodde på att jag hade haft värkar under så lång tid att jag helt enkelt inte orkade med dem mer, eller om de faktiskt gjorde mer ont. jag tokandades lustgas genom varje värk, och mellan värkarna pustade jag ut, fortsatte peppa, försökte att inte förlora humöret.

18:20 Smärta/Sinnesintryck: Patient önskar EDA. Förberedelser görs, narkos kontaktas.

vid halv sju på kvällen skrek jag alltså efter ryggmärgsbedövning (epidural). jag klarade inte av smärtan i magen och ryggen, det är ju som sagt där det gör ont. jag visste inte hur lång tid jag hade kvar innan jag skulle få börja krysta, och jag tror ovetskapen om det gjorde mig less och orkeslös. nu började värkarna skrika i magen, och jag skrek tillbaka i lustgasmasken när värken kom (kom ihåg att de bara är en minut, sen går de över!). värken släppte och jag var utan smärtor. och så om igen. och om igen. en narkosläkare kom och instruerade mig och m. min epiduraltomte, hjälten från himlen. han satte i en spruta i min rygg och efter ett tag var det som en kall våg sköljde över min svettiga rygg och värkarna… försvann! fortfarande kunde jag se hur smärtorna kom och gick på den lilla smärtskärmen, men jag kände inte av dem över huvud taget. dags att samla krafter, dricka nyponsoppa, kramas, få tillbaka peppen, styrkan. skjuta undan rädslan.

21:18 Förlossningsförlopp: Patient mår väl. EDA har tagit med god effekt. Planerar gå upp och kissa, därefter prova pilatesbollen.

eh, ja… de frågade ju om jag ville prova sitta på en pilatesboll för att stimulera öppningen av livmodermunnen som var öppen 6 cm nu. och den ska ju upp i 10 cm för att kunna ”skita ut vattenmelonen”, så jag sprang till pilatesbollen och hängde där ett tag. m drack en kaffe och masserade min rygg. vi skämtade runt lite, tog bilder.

tiden gick. klockan blev tio, elva, tolv. jag spydde i kaskader emellanåt, men hade inte ont. jag började tappa hoppet igen, hade inte sovit på så länge, var utmattad efter alla värkar som ändå var historia nu. hörde i korridoren hur skrikande barn föddes, det kändes som att hundra bebisar kom ut utom min och m’s. jag kände mig sämst. sämst på att föda barn. långsam och dålig på att föda. en oduglig barnaföderska. självklart en dum och irrelevant tanke, men så kändes det. självförtroendet rann ur mig, jag blev rastlös och otålig. epiduralen började sluta verka, smärtorna kom tillbaka. jag spydde och våndades. m talade mig tillrätta, sa åt mig att vara stark, vi var så nära nu, bara fortsätt vara tålmodig. jag fick påfyllning av epiduralen, jag var för utmattad för att orka ha ont. även fast jag nästan hade slutat att bry mig om att det gjorde ont. jag ville bara härifrån. väntan blev så outhärdlig att jag slutade vara rädd, bara arg och jätteredo.

en sköterska kom och kontrollerade mitt förlopp. jag var nu öppen tio centimeter, men värkarna jag hade var ineffektiva och krystvärkarna kom aldrig igång. jag fick värkstimulerande dropp. kände mig sämst igen. satte mig argt på pilatesbollen, drack nyponsoppa, spydde, jävlades, skämtade med m igen, återtog humöret, kontrollen.

och så plötsligt blev det dags. halv två på natten var det dags att börja krysta. jag skrek peppat efter smärtan, ”SATAN låt det göra ONT, jag BRYR MIG INTE!!!”. jag la mig i sidoläge och två barnmorskor var till min hjälp. m höll i min hand, det var alldeles tyst i rummet. jag krystade en gång. de sa att det var framgångsrikt, försök att ta i lite till nästa gång. jag tog i lite till. det var knäpptyst i rummet. jag tror jag svävade i rymden. kanske var jag för trött för att vara rädd, jag var totalt avslappnad. sa att jag var deras slav, jag skulle göra precis som de sa. jag sov nästan mellan krystvärkarna (det är sant), efter tre dagars sömnlöshet. samlade kraft. och så plötsligt känner jag fan huvudet. det gör inte ont. det går så långsamt, det hinner inte komma som en chock. det är tyst. jag fortsätter sväva. trycker lite till, jag tror jag känner en näsa? fortfarande alldeles tyst och stilla i rummet, tyst, tyst, tyst. harmoni? panik? nej, inget av det. bara varat. känner hur huvudet är ute, håller kvar, vänjer vävnaden. trycker lite till. känner mjuka axlar. fortsätt trycka på säger de, jag trycker i tystnad, tiden står så jävla still, enligt journalen har det gått en halvtimme, mina sista krafter rinner ut samtidigt som resten av kroppen glider ut. jag hör ett skrik. å herre-jävla-gud, å herre-jävla-gud. e gråter, m gråter, jag gråter. tiden står inte stilla längre utan rusar omkring mig, jag vet inte var jag befinner mig, fast jag befinner mig ju bara på en plats här och nu. utan att jag märker det syr de ihop små bristningar som jag inte märkte av att jag fick. e ligger ovanpå mig, m står bredvid och kramar, allt är komplett, det är över nu. onsdagen den fjärde december klockan 02:12 föddes världens mest väldoftande och varma bakelse till jorden.

02:12

Om israelernas ökade anti-semitism

Idag åkte vi till Tel-Aviv över dagen. Tel-Aviv är känt för att vara det sekulära alternativet i detta religiöst packade område. Så fort man kommer till Tel-Aviv är det som om det flyger en porrflyer rakt i ansiktet på en. Kontrasten till andra städer i Israel/Palestina är total. Discomusiken pumpar och överallt – framförallt kring det prostitutionstäta området kring centralstationen – säljs högklackade skor och korsetter. Hit drar sig de politiskt deprimerade för att klubba och knulla och jäsa på stranden, starta undergroundband eller komma ut som homosexuell. Tel-Aviv är på många sätt och vis en fristad, en radikalt anti-religiös stad, även känd som en vänsterstad där progressiva idéer odlas.

Många jerusalembor kallar Tel-Aviv för ”bubblan” och menar att de är så isolerade från vad som pågår i Israel-Palestinakonflikten, att det är lätt för dem att vara toleranta och bekämpa rasism när de inte har en stad som är uppdelad i öst och väst. På det sättet kan Tel-Aviv liknas vid Stockholm och Jerusalem med Malmö; i Stockholm bor folk så segregerat att problemen inte syns i innerstaden, i Malmö är stadskärnan inte byggt av isolerade öar utan synliggör problemen på ett annat sätt.

Att anti-semitismen – det att hata judar som folkgrupp – är hög i Jerusalem är inte särskilt konstigt – den är ett utbrett faktum i de arabiska stadsdelarna på samma sätt som att islamofobin är stark i de judiska områdena (jag måste bara poängtera att de olika haten som grupperna emellan odlar mot varandra är utslag av två olika positioner och baseras inte på samma typer av fördomar, men det tar jag hellre i en annan text).

Okej, så anti-semitismen är ett vanligt förekommande fenomen i Jerusalem. Att de olika ”grupperna” av olika anledningar hatar varandra, trakasserar varandra och sprider antipropaganda mot varandra är en sak som delvis hör kriget till. Men den anti-semitismen som gror bland israelerna själva – många av dem som själva är judar – är det judehat som idag verkar allt vanligare.

Judehatet bland judiska israeler rör sig givetvis om en viss judisk skola – det är ett hat som är tydligt riktat mot haredimjudar, den mest konservativa formen av ortodox judendom. Många haredim har varken gjort den obligatoriska militärtjänsten, vilket förstås upprör de patriotiskt lagda israelerna. De får dessutom ett slags medborgarlön – för att de ska ägna all sin tid åt att studera torah – något som upprör arbetarklassen och den intellektuella medelklassen. Från queerorganisationer beskriver man trakasserierna från haredim i de årliga prideparaderna i Jerusalem och Tel-Aviv, och så finns även det klassiska gnället om hur jobbigt det är att sitta bredvid en haredim på bussen om somrarna, eftersom de bara tvättar sig en gång i veckan.

Trakasserierna mot haredim ökar i Tel-Aviv, framförallt i ”vänstertäta” områden. Det jag kanske finner mest intressant är ändå hur det här än en gång är den gamla vanliga klassiska paradoxen i ett auktoritärt (och kapitalistiskt) samhälle. Istället för att vända sig ”uppåt” – mot makthavare som spenderar skattebetalarnas pengar på armén i en evig döds- och vapenindustri – vänder sig istället folket mot varandra och finner bristerna hos sina grannar. För faktum kvarstår att skattebetalarnas pengar inte går till haredims medborgarlöner, den utgiften är osynlig i proportion mot vad check-points och vapen kostar. Och att Israel är ett heteronormativt samhälle är inte heller haredims direkta fel.

Nej, slutgrubblat. Jag hatar politik.