Kategoriarkiv: Böcker om framtiden

”Mitt eget oidipuskomplex”, en roman skriven av Ken Rapapadipou

Jag vann mycket uppskattning för min självbiografi som släpptes 2004. Inte bara historiens porösa och flerdimensionella innehåll om min avoga inställning till min penis slukade människor från både höger och vänster – formatet fick dessutom en stor medial uppmärksamhet. Kapitelindelningen var nämligen högst nyskapande och lade många litteraturkritikers pannor i djupa veck. När andra ”vanliga” författare väljer att lägga kapitlen i kronologisk ordning valde jag att sprida ut dem. Jag vet. Genialt. Kapitel ett var för att ta ett signifikativt exempel i slutet av boken. Debatten rörde sig kring huruvida man ändå skulle läsa boken i sifferordning eller om man skulle läsa boken på det klassiska vända blad-sättet. Mitt syfte var just att väcka en debatt kring bokformatet och dess funktion – sätter reglerna käppar i hjulet för en fri roman? Vad är en bok och hur läser man den?

”Stäppens enda rebell” – en svindlande roman av Prochor Pierreovitj

Jag har skrivit en bok i fem volymer som utspelar sig i framtiden. Boken tar sin början år 2051, på den ryska stäppen. Jag beskriver med ganska stor inlevelse i den första volymen hur stäppen är mellantinget mellan öken och savann och beskriver den ensliga känslan av att inte ha en enda krumbukt i sikte. Inte ett träd. Inte en kulle. ”Som ett stilla hav som svalt och ointresserat leder stormen vidare, utan vågor, utan ilska.” lyder en av meningarna. Jag tänker mig att läsaren ska föras med i en svävande resa över slätterna och känna precis det man känner när man är där.

I volym tre visar sig dock en gestalt. Stäppens enda rebell. Det är hjälten i boken, som står och betraktar detta tomma skådespel, och stör den kala och oändliga vyn. I kapitel sjutton viftar personen med sin fot över en inbillad gräns och filosoferar över sina livsval. Personen är en poet, opublicerad och okänd, men i själen en evig skald. En örn flyger i en cirkel med utbredda vingar över hjälten – en av många detaljer och symboler jag är mycket nöjd över. I volym fem möts örnen och hjälten igen, i en oförsonlig kamp om överlevnad som slutar i tragedi.

Den drunknande Öre

Det är så konstigt att det luktar så förbannat gott om hösten. Förmultning liksom, ”cute”. Hur som helst, hej hej. Jag heter Öre och bor i Stockholm. Jag bor vid Mälaren som är en blandning av gös, gädda, abborre, asp, mört och id (lubb månne? ingen jag har fångat i alla fall). Varför jag skriver här är därför att jag har ett budskap till dig som läser. Jag kan tyvärr inte gå in så djupt på saken här via internet. Det är alldeles för osäkert. Men det är något jag måste varna dig om. Jag är rädd att högre instanser inte vill att den här informationen ska gå ut till allmänheten, och inte är väl det så konstigt. Det rör sig om något förskräckligt. Snälla hör av dig till mig på Aftonbladets chattsida. Jag brukar vara inloggad mellan 17:30 – 01:00, och går under namnet ”Den drunknande”. Där kan vi sedan bestämma tid för träff, så kan vi ses i verkligheten och jag ska berätta vad jag måste varna er alla om.

Er orolige,
Öre

Oljan


Jag har skrivit en bok som handlar om framtiden, den utspelar sig år 2090 på en busstation. Ja just det, handlingen utspelar sig under en vecka på en busstation och man följer en person som betraktar förbipasserande. Man kan säga att hon jobbar där, men jag vill inte avslöja för mycket. Nej, det finns fortfarande inga flygande bussar, vägarna är fortfarande gjorda av asfalt och garagen är ännu fullpumpade med kolmonoxid. Det är inget konstigt med det egentligen, oljan har fortfarande inte tagit slut bara.

Min egen ”dystopi” kan man säga

Jag har skrivit en bok som handlar om framtiden. Boken utspelar sig i Ryssland 200 år efter ett världskrig som ägde rum år 2050. Alltså utspelar sig boken år 2250. De gamla fattiga skruttländerna från det allra tidigaste decennierna från 2000-talet har blivit de mäktigaste i världen för att de vann i ett skrivarkrig kan man säga. Jag är lite dålig på att förklara men man förstår om man läser boken. Människorna i det sedan länge rika väst förlorade på att de inte kunde skriva för hand, vilket ledde till en stor förlust i det globala kriget. De behärskade det så dåligt att de fick kramp i armarna av att ens hålla pennan ordentligt. Det berodde förstås på att de vant sig vid att enbart kommunicera ljudlöst via tangenter. När elen blev dyrare och batterierna tog slut hade de inte en chans mot de länder vars skriftspråk inte var lika tangentiserat om du hajar. De kunde inte läsa varandras stilar så de kunde inte förstå varandras spionmeddelanden etc. Och så ”förlorade” de och boken handlar alltså om konsekvenserna.