Noteringar

jag tänkte dela med mig av min så kallade ”förlossningsberättelse” nu. jag tror att det behövs både av allmänna och privata skäl: allmänna för att jag själv hade bra användning av andras upplevelser inför mig egen förlossning. jag hade aldrig läst förlossningsberättelser innan jag själv var gravid och insåg hur extremt lite jag visste om hela förloppet. jag föreställde mig ju, precis som många andra, att jag i timmar skulle ligga och försöka ”skita ut en vattenmelon”. när jag sedan började läsa på insåg jag att det verkligen var långt ifrån hur författarna beskrev sina förlossningar, och nu när jag själv varit med om det vill jag dela med mig av min egen version.

jag märker själv att jag blir darrig och tårögd i rösten när folk frågar om allt gått bra. jag födde för drygt en vecka sen och bearbetar fortfarande händelsen mentalt. för min del vill jag inte byta ut eller förändra något. det är klart att det var läskigt, stressigt och helt, helt, helt sjukt – jag hade dessutom en rätt utdragen förlossning. jag vill inte låta onödigt romantiserande, men hela upplevelsen har stärkt mig och även mitt förhållande med m. här sitter vi ju nu, alla tre i soffan, och delar alla upplevelsen på olika sätt. men det väcker starka känslor och jag inser plötsligt hur överväldigande det var, hur stressad och lycklig och rädd jag var, och att upplevelsen är det största jag hittills varit med om.

jag gick och lyssnade otåligt och irriterat efter alla tänkbara tecken på att allt skulle sättas igång gradvis i flera veckor. blondinbella födde sin unge, allt hade gått bra, fotballfrue hade fött sin unge, allt hade gått perfekt (självklart följde jag dem, vi var ju ”synkade”). jag missunnar dem inte deras drömberättelser som låter ”allt gick snabbt, jag var peppad, jag sprack inget”, kul att allt gick bra ju. och jag hade med handen på hjärtat en del stöd av blondinbellas coaching, att mycket handlar om inställning, förberedelser och att säga till sig själv att detta är något jag kommer klara av. jag tar det med en nypa salt såklart, komplikationer är inget du kan förhindra med lite entrepenörskap och självförtroende kommer inte gratis eller av sig själv. men jag hade råd att ta med mig inställningen till huddinge sjukhus, jag skulle försöka vara peppad, glad, cool och stark, inte förlora humöret eller ”tron på mig själv”. min graviditet hade varit komplikationsfri, så jag hade inget att oroa mig för. och förresten: inte för att det på något vis är fel att tappa humöret och bli less och opeppad. det blir man ju. men att försöka komma ur det, försöka att inte ge upp och bli rädd eller få panik, vad som än händer. bara känna att man är på en plats omringad av professionella människor som vet vad de gör, och prata så mycket det gick med m om vad jag var rädd för och vad jag ville att han skulle göra/inte göra. jag hade också turen att få plats på mitt ”vårdval”. jag har hört många som inte fått plats när tiden väl är inne och i sista sekund tvingas åka någon helt annanstans. (stor jävla fin eloge till nina björks artikel i dn)

till hjälp för att återskapa förlossningsprocessen har jag en kopia av min förlossningsjournal samt av m, som var med mig hela tiden och som bara sprang på toa en enda gång under alla timmarna vi satt i förlossningsrummet. jag kommer försöka specificera vad som hände och jag hoppas att den här texten kan inspirera, lära och bidra till djungeln av olika människors erfarenheter, alla är ju så unika, och jag kan bara hoppas att den känns relevant även för personer som inte är gravida. ja, varsågoda:

det började vid fem på kvällen den första december: jag upptäckte en blodfläck i mina trosor när jag var och kissade. jag blev kallsvettig och tänkte att något var fel och ringde förlossningen för att rådgöra. rör sig barnet? ja. har du ont? …mja, nä, jag vet inte, ibland…? de sa att jag skulle avvakta och se om det kom mer blod. vila och ät något. jag gjorde som de sa och la mig för att vila med katten och m. kollade på några avsnitt seinfeld och lusläste idiotiska bloggar. jag hade mina aningar, en molande ”mensvärk” som kom och gick, jag kände mig nästan lite full, lite konstig, lite håglös men ändå ganska lugn. jag sa till m att det kanske var idag, fast vi skulle inte hoppas för mycket.

vid elva på kvällen började ”mensvärkarna” bli värre, de kom och gick lite då och då, men inte oftare än någon gång i halvtimmen. värkarna kändes annorlunda, de började i nedre delen av ryggen och strålade aggressivt ut till buken. under en aktiv förlossning har värkarna ungefär 2-3 minuters mellanrum, varje värk varar i ungefär en minut. mellanrummen är helt smärtfria, vilket jag så här i efterhand kan tycka är sjukt coolt och snällt och rätt.

vi började kolla på ”state of grace”, minns exakt ingenting av den filmen eftersom jag bara låg och kände efter i min kropp. det var säkert värkar, men de var ganska svaga. borde jag ringa till förlossningen och be om att få komma in? vid ett på natten kom det mer blod, jag ringde förlossningen igen. barnmorskan sa att jag skulle komma in på en kontroll för att se om det var några konstigheter med blödningarna. jag och m tittade peppad och stressat på varandra, kanske var det dags nu ändå? vi panikstädade lite, tog ett foto med vår engångskamera och beställde en taxi till sjukhuset. i taxin kom en ordentlig värk. jag tog tag i m:s hand, vi log mot varandra, jag blev vindögd av den plötsliga buksmärtan och försökte tänka på att andas och slappna av.

vi blev förda till ett litet kalt rum med en brits, en klocka, en ”statens normal”-tavla föreställande en bebis och en stork och en digital skärm som blinkade tomt. en sköterska kom in och började undersöka mig och registrera mina värkar. genom att koppla fast ett slags bälte runt min mage kunde man ”mäta” mina värkar i siffror. helt riktigt sköt siffrorna upp när jag fick mer ont och sjönk när jag inte hade ont alls. jag blev glad av den där skärmen, den var till stor hjälp. smärtan syns ju inte utifrån – jag jämförde det med när man slår i lilltån; det gör skitont men ingen tror en eftersom det inte finns något blåmärke att bevisa smärtan med. ”värksiffrorna” gav mig bekräftelse och visade verkligen att vissa värkar gjorde mer ont än andra, och m kunde hjälpa mig att hålla koll och lugna mig när han såg att värkarna avtog.

en undersökning och några värkar senare blev vi hemskickade, jag blev ordinerad vila, ett bad och en alvedon. vi stod i huddinge centrum, mitt i den kyliga natten, förvirrade och med mina värkar, en darrande ekonomi som oroligt funderade på om vi skulle försöka ta en nattbuss hem för att dryga ut kostnanderna, vi skulle väl så småningom in igen? jo, de hade sagt på förlossningen att jag hade påbörjat ”latensfasen”. nu är det bara hem och vänta på att värkarna kommer oftare.vi tog taxi hem, jag hade för ont och orkade inte krångla med nattbussar till skärholmen hit och dit. och vi ramlade hem med övertygelsen om att åka in igen inom ett par timmar.

klockan var halv fyra på natten när vi kom hem, vi kollade på arkiv x och bara väntade på värkarna som ökade. ibland gjorde de så ont att jag inte visste hur jag skulle sitta, ligga eller stå. jag tog en varm dusch, det hjälpte. gick och la mig igen, m höll i min hand under varje värk, han gjorde mackor, te, bullade upp med kuddar, täcken, försökte uppmuntra mig att sova. efter några timmar på det här sättet, med värkar som hade börjat komma var sjunde minut (laddade ner en ”värktimer”-app…) började jag förlora peppen och blev mest ledsen och irriterad. det gjorde ju skitont, kan de inte bara komma tätare så jag får åka in snart och få detta överstökat? varje värk kändes som en panikvåg, jag visste inte hur jag skulle bli ett med dem. jag försökte tänka positivt. snart är graviditeten över, snart är smärtan borta. det gick flera timmar till, vid tio på morgonen ringde jag till förlossningen igen. ”snälla, de gör skitont, låt mig komma in,” vädjade jag. ”du får komma in när det gör ont var tredje minut.” de ordinerade alvedon igen och – en dusch. jag började gråta, m sprang och köpte alvedon.

klockan blev två på dagen och nu gjorde det ont var fjärde minut. nu hade det det hade gått 8-9 timmar med jobbiga värkar och jag ville bara in och föda, som att det skulle gå snabbare om jag bara var på sjukhuset. jag ringde till förlossningen och ljög att det gjorde ont var tredje minut. de lät tveksamma och frågade en del kontrollfrågor. jag förstod att de bara höll i samtalet för att kunna höra om det verkligen kom en värk (man kan inte prata när värken sitter i). av kosmiska illvilliga anledningar hoppade nästa värk över och jag började gråta igen och bad bara om att få grönt ljus. barnmorskan suckade och sa okej.

samma procedur igen. taxi till huddinge och in i samma lilla kala rum med storken och bebis-tavlan, registrera värkarna och bara be till gudarna att vi inte blev hemskickade igen (taxiräkningarna!!! ångesten!!! smärtan!!!). sköterskan noterade värkar var fjärde minut och att jag var öppen tre till fyra centimeter. ja det här med ”att vara öppen” – ska klargöra att det inte har med slidöppningen att göra utan hur öppen ”livmodermunnen” är. krysta ut barnet gör man när livmodermunnen är öppen tio centimeter, och från och med fyra centimeter räknas förlossningen som aktivt igång. värkarna man känner är livmodermunnen som öppnas – d.v.s. sammandragningarna som drar ihop hela paketet som bebisen ligger i för att öppna upp gången. detta gör ont, kommer regelbundet och kallas alltså för värkar. värkarna är med andra ord effektiva, vilket kan vara en tröst när det gör ont. varje värk öppnar upp lite lite mer.

15:38 Inlägges på förlossningsavdelningen, 26-årig gravid. Uppger att hon har haft värkar sedan 23-tiden igår. Värkarna kommer med 3 minuters intervall. Puls 90.

vi fick komma till ett nytt rum med neddämpad belysning, en adventsljusstake i hörnet och några bägare med äppeljuice och vatten vid den uppfällda sängen. jag var precis mellan två värkar så jag hade tid att skämta över mysfaktorn men kände mig samtidigt lättad över hur fint de hade gjort det. det kändes inte ens som ett sjukhus. jag la mig tillrätta och lät värkarna komma och gå. jag vet inte hur vi fördrev tiden, den bara rasade iväg. jag njöt av de smärtfria minuterna mellan minutvärkarna, fick lite massage av m, fick en smoothie av en barnmorska med tatueringar, testade lustgasen och delade med mig lite till m. timmarna gick, jag hade fortfarande ont var tredje minut men de började göra så jävla ont. eller, jag vet inte om det berodde på att jag hade haft värkar under så lång tid att jag helt enkelt inte orkade med dem mer, eller om de faktiskt gjorde mer ont. jag tokandades lustgas genom varje värk, och mellan värkarna pustade jag ut, fortsatte peppa, försökte att inte förlora humöret.

18:20 Smärta/Sinnesintryck: Patient önskar EDA. Förberedelser görs, narkos kontaktas.

vid halv sju på kvällen skrek jag alltså efter ryggmärgsbedövning (epidural). jag klarade inte av smärtan i magen och ryggen, det är ju som sagt där det gör ont. jag visste inte hur lång tid jag hade kvar innan jag skulle få börja krysta, och jag tror ovetskapen om det gjorde mig less och orkeslös. nu började värkarna skrika i magen, och jag skrek tillbaka i lustgasmasken när värken kom (kom ihåg att de bara är en minut, sen går de över!). värken släppte och jag var utan smärtor. och så om igen. och om igen. en narkosläkare kom och instruerade mig och m. min epiduraltomte, hjälten från himlen. han satte i en spruta i min rygg och efter ett tag var det som en kall våg sköljde över min svettiga rygg och värkarna… försvann! fortfarande kunde jag se hur smärtorna kom och gick på den lilla smärtskärmen, men jag kände inte av dem över huvud taget. dags att samla krafter, dricka nyponsoppa, kramas, få tillbaka peppen, styrkan. skjuta undan rädslan.

21:18 Förlossningsförlopp: Patient mår väl. EDA har tagit med god effekt. Planerar gå upp och kissa, därefter prova pilatesbollen.

eh, ja… de frågade ju om jag ville prova sitta på en pilatesboll för att stimulera öppningen av livmodermunnen som var öppen 6 cm nu. och den ska ju upp i 10 cm för att kunna ”skita ut vattenmelonen”, så jag sprang till pilatesbollen och hängde där ett tag. m drack en kaffe och masserade min rygg. vi skämtade runt lite, tog bilder.

tiden gick. klockan blev tio, elva, tolv. jag spydde i kaskader emellanåt, men hade inte ont. jag började tappa hoppet igen, hade inte sovit på så länge, var utmattad efter alla värkar som ändå var historia nu. hörde i korridoren hur skrikande barn föddes, det kändes som att hundra bebisar kom ut utom min och m’s. jag kände mig sämst. sämst på att föda barn. långsam och dålig på att föda. en oduglig barnaföderska. självklart en dum och irrelevant tanke, men så kändes det. självförtroendet rann ur mig, jag blev rastlös och otålig. epiduralen började sluta verka, smärtorna kom tillbaka. jag spydde och våndades. m talade mig tillrätta, sa åt mig att vara stark, vi var så nära nu, bara fortsätt vara tålmodig. jag fick påfyllning av epiduralen, jag var för utmattad för att orka ha ont. även fast jag nästan hade slutat att bry mig om att det gjorde ont. jag ville bara härifrån. väntan blev så outhärdlig att jag slutade vara rädd, bara arg och jätteredo.

en sköterska kom och kontrollerade mitt förlopp. jag var nu öppen tio centimeter, men värkarna jag hade var ineffektiva och krystvärkarna kom aldrig igång. jag fick värkstimulerande dropp. kände mig sämst igen. satte mig argt på pilatesbollen, drack nyponsoppa, spydde, jävlades, skämtade med m igen, återtog humöret, kontrollen.

och så plötsligt blev det dags. halv två på natten var det dags att börja krysta. jag skrek peppat efter smärtan, ”SATAN låt det göra ONT, jag BRYR MIG INTE!!!”. jag la mig i sidoläge och två barnmorskor var till min hjälp. m höll i min hand, det var alldeles tyst i rummet. jag krystade en gång. de sa att det var framgångsrikt, försök att ta i lite till nästa gång. jag tog i lite till. det var knäpptyst i rummet. jag tror jag svävade i rymden. kanske var jag för trött för att vara rädd, jag var totalt avslappnad. sa att jag var deras slav, jag skulle göra precis som de sa. jag sov nästan mellan krystvärkarna (det är sant), efter tre dagars sömnlöshet. samlade kraft. och så plötsligt känner jag fan huvudet. det gör inte ont. det går så långsamt, det hinner inte komma som en chock. det är tyst. jag fortsätter sväva. trycker lite till, jag tror jag känner en näsa? fortfarande alldeles tyst och stilla i rummet, tyst, tyst, tyst. harmoni? panik? nej, inget av det. bara varat. känner hur huvudet är ute, håller kvar, vänjer vävnaden. trycker lite till. känner mjuka axlar. fortsätt trycka på säger de, jag trycker i tystnad, tiden står så jävla still, enligt journalen har det gått en halvtimme, mina sista krafter rinner ut samtidigt som resten av kroppen glider ut. jag hör ett skrik. å herre-jävla-gud, å herre-jävla-gud. e gråter, m gråter, jag gråter. tiden står inte stilla längre utan rusar omkring mig, jag vet inte var jag befinner mig, fast jag befinner mig ju bara på en plats här och nu. utan att jag märker det syr de ihop små bristningar som jag inte märkte av att jag fick. e ligger ovanpå mig, m står bredvid och kramar, allt är komplett, det är över nu. onsdagen den fjärde december klockan 02:12 föddes världens mest väldoftande och varma bakelse till jorden.

02:12

Annonser

I DNs artikel ”Marilyn Monroe är finaste skyskrapan” kan man läsa om den kurviga skyskrapan Marilyn Monroe som var en av de sexigaste nya byggnaderna i världen, enligt organisationen CTBUH. Alla byggnaderna var sexiga, menar juryn, eftersom de var så slanka, långa och hårlösa. ”Myndighetsbyggnaden” Palazzo Lombardo vann med motiveringen att det var en viktig framgång i skapandet av det offentliga rummet i Milano. Haha! Byggnaden var väldigt dyr att bygga och folk som rör sig i den är ökända statstjänstemän kända för mutskandaler och brödraskap med Berlusconi. Organisationen CTBUH består av arkitekter, ingenjörer och bara män (*POW!*).

Därför vill jag presentera mina topp tre favoritbyggnader och i min styrelse ingår bara en låginkomsttagande, växtätande kvinman.

3. På tredje plats kommer fågelholken ”Hemmet” beläget några mil utanför Timrå. Jag utsåg den till bronstagare med motiveringen: ”Härlig våning i toppskick på gavel med fantastiskt läge intill skogsbrynet. Mycket välskött förening helt utan avgift. Smakfullt och noggrant renoverad 2008 med nytt kök i gedigen ek samt exklusiv dusch/WC i naturen alldeles utanför. Slipbar ekparkett i hela lägenheten. Solig balkong ut mot skogen.”

Dörren är anpassad för långa ben.

2. På andra plats kommer ”Cyklopen” som för några år sedan blev nedbränd av ett gäng nationalromantiker som ansåg att byggnaden var alldeles för kontranationell. Motiveringen för att Cyklopen ska hamna på andra plats i uttagningen lyder: ”I sommar byggs Cyklopen återigen upp i Högdalen av frivilliga människor med målet att skapa ett gemensamt kulturellt centrum där man kan träffas och ha det kul ihop. Både den ideologiska och geografiska dimensionen, det vill säga, kärleksfullt och naturnära, är ett eggande och trevligt mål i tider där individulalism och gentrifiering är hegemoniskt representerade i kultur och politik.”

Byggnaden är ännu inte färdig.

1. På första plats kommer ”Kråkboet”, beläget i Vårberg. Kråkboet är ett kollektiv med fantastiska och gästvänliga människor som har skyddat många av oss från bostadslöshet och utarmning. I år kommer kollektivet tyvärr att upplösas, då ägaren av själva bostaden vill sälja byggnaden medan marknaden är mogen. Den officiella motiveringen lyder: ”Tillfälle som sällan återkommer att förvärva en av Stockholms få gästvänliga fastigheter med utsikt över Mälaren. På lugn återvändsgata med viss parkomgivning ligger huset beläget med hyfsad insyn. Från gatan ser man lite av köket och väl inne i huset så blir upplevelsen en helt annan. Fastigheten erbjuder en otrolig kontakt mellan inne och ute och den distinkta kubistiska formen är ‘elegant och effektiv’, menar juryn.”

De nuvarande kråkorna

Kråkboet är finaste byggnaden

Baku. Vi är framme i världens finaste stad. Vi haffade en mallig taxichaffis och körde räserbil in till staden som dammade av all ombyggnad och putsning. Det luktar salt från Kaspiska havet och grillat kött från alla krogar. Folk dricker te och spelar domino, vi bor precis över en frisörsalong där det sitter massa karlar och röker cigaretter. Vi hyr en lägenhet av ett ryskt par som till och med bytte lakan åt oss för vår ankomst. De lämnade även några kakor i kylen som vi tryckte i oss inatt. Tackar!

Överallt blinkar skyltar med Eurovision-loggan. Borde man kanske köpa sig en svindyr biljett till festivalen? Vill ju se Rysslands bidrag live… Vi har än så länge inte tagit oss till Crystal Hall, men vi tänkte promenera förbi och titta till byggnaden. Den verkar hur som helst ha blivit färdigbyggd, det var ju skönt.

Mitt största problem just nu är de eventuella vägglössen som biter mig i ansiktet om nätterna. Jag antar att det bara är att härda ut.

Första dagen